I många år gick jag runt med dödsångest, livrädd för ovissheten kring livets sista ögonblick. Men den försvann, och jag tror att jag vet varför.
Intresset försvann med rädslan
Döden är i dag inte speciellt intressant som samtalsämne för mig. En gång i tiden var det något jag nästan var besatt över. Intresset försvann ungefär samtidigt som rädslan för döden.
En lat ung man
Rädslan för döden var som störst när jag kände som mest att jag inte hade uträttat något i livet. Det fanns ingen riktning, inget syfte och ingen vilja. Jag var bara en lat ung man som slösade bort min tid på nöjen. Den malande känslan av meningslöshet triggade skräcken, för innerst inne var jag rädd för att dö innan jag hann göra något vettigt av mitt liv.
Litenheten födde storhet
En natt stod jag under stjärnhimlen och tänkte på hur liten jag är, och det var då rädslan för att dö försvann. Förutom att obetydlighetskänslan spelade en viktig roll, var det insikten om att jag styr mitt öde själv som avgjorde saken. I mångt och mycket är vi redan förutbestämda för vår bana genom livet, men det finns ändå val som kan påverkas och som kan ändra kursen. Jag bestämde mig där och då att jag inte tänker låta mitt liv störta förbi, medan jag sitter och glor på tv eller spelar dataspel. Och här är jag i dag, mer fokuserad än någonsin.
Så ska ni göra
Osäker på varför du lever? Sätt igång och testa dig fram. Svaret kommer aldrig när du funderar, utan när du är ute och provar dig fram. Se till att hitta en bana att följa, där du själv kan påverka och skapa något nytt. För känslan av ovisshet och meningslöshet kan leda till onödigt mörka ögonblick.
