I dag hade jag en riktig jävla skitdag, enkelt uttryck. Det handlade om affärer, och om heder, ära och uppoffringar. Jag dömer människor hårt, speciellt om de aspirerar på att ingå i åtminstone den näst innersta kretsen. Både män och kvinnor behöver uppvisa värdighet och självmedveten respekt med lagom dos elitism.
Förbannad men konstruktiv
I vilket fall, där fann jag mig skakande av vrede. När jag inte träffar flickvännen lever jag som en (skötsam) munk, och kan hända påverkar detta testosteronnivåerna (delade meningar råder). Jag var förbannad kort och gott. Och när en man är förbannad kan han göra en del konstruktiva saker: träna hårt, skriva eller skrika och slå sönder saker/hugga ved/riva hus.
Brutal metal – Drakens andedräkt
Jag gjorde dock något som jag brukar göra när känslorna rör sig uppåt i richterskalan: Lyssna på metal. Denna enkla rytmiska, hårda, krigiska, poetiska och alltigenom aggressiva musikstil är rena medicinen när den väljs med omsorg. I dag var jag förbannad, och då smakade death/grind/black från engelska Anaal Nathrakh utmärkt. Deras namn betyder ”drakens andedräkt”, som alla som har sett utmärkta filmen Excalibur vet. Så nej, det har inget med röven att göra…
https://www.youtube.com/watch?v=ZY7ELJ0oeaA
Ett band per känsla
– När jag var yngre, mobbad och mådde extremt dåligt lyssnade jag istället på vemodig/suicidal/drömsk musik. Också metal. Då var det lugnare tongångar av svenska Tiamat och Katatonia som gällde.
https://www.youtube.com/watch?v=-XzxUK0bMdk
– Under de stjärnklara nätter då jag grubblar över existensen, vad jag gör här på jorden och liknande är det istället doom från engelska My Dying Bride eller tyska enmansbandet The Ruins Of Beverast som spisas.
– I andra stunder, som när jag hade herrmiddag med gamla vänner, var det istället nostalgi och svängig groovig dödsmetall från Deicide, Dismember och Entombed som det lyssnades på.
– När jag tränar behöver det vara både tungt och upplyftande, gärna aggressivt så att man får ett lyckorus. Pantera, kanske något gammalt från Metallica eller Megadeth.
Ja, ni fattar. Det finns ett band per känsla, men det gemensamma är tyngden och svärtan, aggressionen och närheten till existensens yttersta utpost.
Skägg och läder
”Metal är ju bara fjantigt” sa flickvännen när jag berättade vad jag skriver om. Och ja, för många tjejer kan det säkert te sig löjligt att stå insmord i blod, utstyrd i läder och med nitar över hela kroppen och skrika. Det finns ju en hel del tjejer som hänger på metalkonserter, men det stora flertalet är män. Gott om skägg och läder, och beröringspunkterna med bikerkulturen är många.
Kraft, död och vansinne
Varför är det så här? Var finns det manliga i metal? Svaret är ju rätt enkelt egentligen. I vår moderna värld, där krig inte innebär att med svärd i hand springa över heden mot död och ära, och där manliga styrkemätningar numera är något av ett tabu utanför sportsammanhang, ja då kommer en musikstil som hyllar kraft, död och vansinne som en räddare i nöden. Metal är helt enkelt ett existentiellt andningshål för män. Fundera även över det homogena i metalfansens klädsel – här finns ett tydligt vi, en monokultur där även främlingar nickar igenkännande åt varandra. Närmast tribalt beteende.
Stark vi-känsla
Death och black metal-band hyllar Satan, Oden, död, fan och hans moster och beskriver ingående diverse hemskheter. Men på konserter och festivaler är det sällan bråk. Varför? Ja, jag tror att det enhetliga och den starka vi-känslan skapar en gemytlig samvaro, det bestialiska uttrycket till trots. Men det är klart, gå in på rätt konsert i fel tröja så kanske du anses tillhöra fel stam, och få behandling därefter…
