Det finns en typ av diskussion jag helst av allt undviker. Den går ut på att de olika sidorna försöker få varandras subjektiva omdömen/principer att ändras, genom att peka på vad en majoritet tycker. Men det viktiga i ditt liv styrs inte av demokratiska omröstningar eller vad andra anser vara rätt eller fel.
Majoritetsargument och moraliska utsagor är meningslösa kring subjektiva ting
Jag har hamnat i dessa situationer många gånger, precis som de flesta av er. Du har en ståndpunkt, den du pratar med en (ofta) motsatt ståndpunkt. Den andra personen försöker övertyga dig att han har rätt, du har fel. Detta med hänvisning till vad andra människor tycker. Må så vara om det handlar om sakfrågor och forskning, men kring personliga val i livet hör det inte hemma.
”Tror du inte på demokrati?” kan det komma när lockets läggs på. Men sådant som exempelvis rör regler du har satt för dina barn, vad du vill ha för restriktioner i ditt förhållande, vilka dina mål i livet och liknande är: detta kan ingen majoritet rösta om. Ingen majoritet kan bestämma om du tolererar att din dotter eller flickvän sover hos en ”killkompis” eller inte. Det spelar ingen vad forskningen visar, eller vad 9 av 10 svenskar tycker. Skit i dem.
Tusen flugor kan ha fel
”Jag bestämmer om mitt liv, och jag tänker inte ändra mig – oavsett om en miljon människor inte håller med”. Detta har jag faktiskt sagt, i en situation där mina personliga åsikter ifrågasattes med hänvisning vad som är ”normalt” och inte. Detta brydde jag mig ingalunda om. Istället hänvisade jag till vad jag tolererar och inte, och den som inte gick med på mina villkor behövde helt enkelt inte ha med mig att göra. Jag fick i detta fall acceptans, då jag ansågs vara en person värd kraven.
Denna oresonliga inställning väcker respekt, i affärer och i relationer. Den inställningen visar att du som man förstår ditt värde, och att du faktiskt kan undvara den person som inte går med på dina villkor. Hur många affärsuppgörelser har väl inte avgjorts just för att en person vägrat vika sig?
Vik dig aldrig för barnen
Som far sitter jag ofta i förhandlingar med mina barn. Så fort jag varit snäll vill de ha mer, och mer och mer. Därför är jag i regel rätt sträng, och säger nej till godis, extra internet, köpa leksaker och vara uppe längre. Andra föräldrar skulle säkert klaga på att jag är sträng, och att det är viktigt med en kärleksfull uppväxt. En hel del ”experter” i form av barnpsykologer skulle säkert ogilla min bistra inställning, och rekommendera mer curling.
Men jag viker mig inte för detta. Jag har sett att mina barn mår bra, lyckas bra i skolan och socialt, och att de mestadels är trygga och glada. Det jag gör känns rätt, och fungerar enligt vad jag kan bedöma. Om så tusen anti-konservativa barnpsykologer så försöker rösta ner mig, skiter jag högaktligen i dem. Är jag en arrogant jävel? Kanske det. Uttrycker jag självsäkerhet, styrka och ledaregenskaper? Alldeles definitivt. Mycket viktigt för små barn att ha en stark ledare.
Läs också:
Normbrytandet är också en norm
Lär dina barn att vara starka – inte svaga
Boktips:
Hur barnen tog makten – av David Eberhard
