Sårbarhet hos män – är det något sunt? Borde vi män gråta ut i varandras armar och fläta varandras skägg, eller är det stoiskt stenstodsideal i alla lägen som gäller?
Allt fler manlighetsevent
Det bubblar och sjuder av mansrörelse lite här och var nu. En naturlig reaktion på förträngandet av maskulinitet i samhället. Jag har själv blivit inbjuden till en uppsjö olika manlighetsevent, men ännu inget som är i linje med den hållning vi har här på Maskulint.se.
Vår hållning? Vi tror på gemenskap mellan män som vill utvecklas och bli de bästa män de kan bli. Utgångspunkterna är de som nämns i artikeln Maskulints tre pelare. Hittills följer de flesta mansrörelser, åtminstone i Sverige, en feministisk agenda som går ut på att män ska be om ursäkt och bli mer feminina. En inställning som ger resultatet tickande bomb, då förträngd maskulinitet är direkt livsfarlig.
Den manliga sårbarheten, som kult
En del av mansrörelsen följer inte den feministiska agendan, utan går istället ut på att män behöver ”släppa garden” och vara mer sårbara inför varandra. Det är inte ovanligt med gråtövningar och erkännandet av svagheter. Exakt varifrån idén kommer varierar, men personligen tror jag att det är en tolkning av bejakandet av det kvinnliga i mannen, något som kommer från Jung och delvis tantra.
Det är förstås positivt att män visar sig svaga inför varandra istället för inför sina kvinnor, något som stämmer både med Way Of The Superior Man-boken och med andra ledande figurer inom manosfären. Vi män ska vara stöd för varandra, och det är positivt att vara genuin och ärlig inför sina bröder. Men…
Vi behöver ingen hjälp med att vara svaga
Under mina mörkaste stunder har jag pratat ut med främst Ernst, medansvarig för Maskulint. Han har hjälpt mig genom tvivel, svagheter och elände. Jag har hjälpt honom genom hans egna mörka stunder. Gemensamt är att ingen av oss någonsin tyckt synd om eller kramat den andra (eller flätat skägg/legat sked). Nej, det som har hjälpt mest har alltid varit sparkar i arslet, ifrågasättanden av ovärdigt beteende och uppmaning om att vara stark.
Jag hade inte mått bra av att mötas i någon sorts sårbarhetskult, och det tror jag ingen annan man är i behov av heller. Snarare behöver vi få hjälp att påminnas om vår styrka, stolhet, inneboende handlingskraft och värde som män. Det är en sak att bekänna sina svagheter och ovärdiga tankar, för ibland behöver de komma ut. Det är något helt annat att tycka synd om varandra och gråta tillsammans. Ur detta kan inget positivt komma. Även om män ibland kan gråta ihop, ty livet är hårt emellanåt, bör vi alltid stötta varandra och bringa fram styrkan ur varandra.
