Har män en kvinnlig sida? Vad betyder det? Och är det något vi borde bejaka?
Jag brukade utgå från den jungianska teorin om att kvinnor har en manlig sida och att män har en kvinnlig sida, men jag har ändrat mig i frågan, åtminstone delvis. Givetvis har vi rent biologiskt likheter, vi tillhör trots allt samma art. Män kan uppvisa kvinnliga egenskaper, och kvinnor kan uppvisa manliga egenskaper.
Men betyder det att män har en ”kvinnlig sida”? En man kan bete sig som en hund om han vill, men det betyder inte att han har en ”hundsida”. I hemmet har matlagning traditionellt sett varit något vi överlämnat åt kvinnor, men betyder det att matlagning är ett uttryck för kvinnlighet? Världens bästa kockar är trots allt män, och någon som Gordon Ramsey förefaller inte vara särskilt feminin.
Manliga och kvinnliga uttryck i olika kulturer
Det finns givetvis traditionellt kvinnliga och manliga yrken/uppgifter, beroende på kulturell kontext. Men ur ett tvärkulturellt perspektiv blir det svårare. Bland ortodoxa judar är det till exempel inte ovanligt att frun jobbar (om inte barnen behöver henne) och mannen stannar hemma och studerar Torahn. I Japan är det inte ovanligt med ”manligt smink” men deras landsmän ser inte detta som ett uttryck för homosexualitet eller kvinnlighet.
Världens främsta konstnärer har alltid varit män, men idag ses konst som något för kvinnor, men är det sixtinska kapellet ett uttryck för kvinnlighet? Eller illustrationerna till Conan Barbaren? Samma sak med poesi, idag är det främst kvinnor eller sojapojkar som ägnar sig åt det, men bland vikingarna var den manliga skalden högt aktad, och dom hade inte mycket till övers för omanliga män.
Handlar det om vad vi gör eller hur vi gör det?
På grund av dessa kulturella skillnader i synen på vad som är manligt och kvinnligt skrev Jack Donovan ”The way of men” där han definierar vad som ansetts vara manliga dygder oberoende av kultur, religion och tidsanda. Där kom han fram till att; styrka, mod, ära och mästerskap är de viktigaste manliga dygderna i alla kulturer genom alla tider, läs mer om det här (länk). Men när det kommer till vissa yrken och intressen som både män och kvinnor ägnar sig åt, blir de ofta manliga respektive kvinnliga beroende av hur vi utför dem.
Om vi tar matlagning är oftast kvinnor mer intresserade av desserter och bakning, medan män hellre står bakom grillen och tillagar ett djur han själv jagat. Musik kan vara genuint kvinnligt, som när Enya sjunger. Eller ge uttryck för brutal maskulin energi som när Metalllica eller Slayer spelar. På mitt gym tränar både män och kvinnor, men kvinnor står ofta vid maskiner som tränar rumpa och lår, medan männen står i kö till pressbänk och marklyft.
Mer könsspecifika uppgifter
Om en man berättar för mig att han är konstnär kommer jag avvakta med mitt omdöme tills jag fått lära mig mer om honom, många manliga konstnärer är trots allt väldigt maskulina medan andra är fjollor. Men om en man berättar för mig att han är barnskötare kommer jag utgå från att han är en fjolla till dess att han bevisat motsatsen. Det är inte heller en slump att många kända svenska kvinnor inom hårda sporter ofta visar sig vara flator. Som med alla regler finns det givetvis undantag, men det är inte fokus här.
Barnuppfostran ett exempel där vi kompletterar varandra
Att ta hand om barn är definitivt kvinnans domän, särskilt vad gäller små barn. Till och med i Sverige, världens mest jämställda land är kvinnor en förkrossande majoritet i yrken som barnmorskor och förskolelärare. Men detta betyder inte att män inte har något att tillföra i denna aspekt av livet, men inte i samma omfattning och inte på samma sätt. Vi har skrivit en hel del om vikten av mäns närvaro i barns uppväxt.
I umgänge med barnen är mamman ofta den som är mer beskyddande och tröstande, medan mannen ofta är mer stoisk och pushar barnen till att ta risker. Detta är en av många anledningar till varför det är så oerhört viktigt för barn att ha både en mor och en far, vi kompletterar och balanserar varandra i skolningen av barnen.
Uppgifter där vi utmärker oss i olika grader
Både män och kvinnor behöver gråta ibland, men det är vida känt att kvinnor har lättare till gråta och det är mer accepterat, medan män gråter mer sällan och det är mindre accepterat. Att gråta i sig självt behöver alltså inte vara specifikt manligt eller kvinnligt, om en man har förlorat en förälder kommer ingen klandra honom för att gråta, men om han börjar böla över en förolämpning kommer han bli föraktad av riktiga män.
Om en kvinna börjar gråta av lycka för att hennes tjejkompis har träffat en jättesnäll kille, är det ingen som kommer uppfatta henne som fjantig eller okvinnlig, vi förväntar oss att kvinnor är mer känsliga. I detta avseende handlar det alltså inte om vad vi gör, utan när vi gör det och i vilken omfattning.
Sammanfattning
Alltså, om en man lagar mat betyder det inte att han bejakar ”sin kvinnliga sida” om han gör det som en man. På samma sätt som om en kvinna kör ett pass på gymmet, betyder det inte nödvändigtvis att hon bejakar ”sin manliga sida” om hon tränar som en kvinna. Du är inte omanlig för att du leker med dina barn, om du gör det som en man. Du är inte omanlig för att du gråter när din mor går bort, men du kommer uppfattas som feminin om du bölar över småsaker hela tiden.
Om män har någon sorts mystisk, metafysisk eller psykologisk ”kvinnlig sida” så vet i alla fall inte jag vad den är, och därför ser jag ingen anledning till att bejaka den. Som Dan Forlund skrivit i en tidigare artikel ”om du finner dig i ett traditionellt kvinnligt yrke, utför det som en man, och tillför vad endast en man kan tillföra”.
Läs även:
