Allmänt

Jämställdhet är en ursäkt för att vara medioker

Varför är det så många som låtsas tro på jämställdhet? Vad vinner olika grupper i samhället på detta? Och varför bör maskulina män undvika denna ideologi? Här är några tankar kring detta.

I min tidigare artikel ”Män mot jämställdhet” gick jag igenom varför jämställdhet egentligen är något negativt som ingen man bör sträva efter. Tron på jämställdhet gör att mediokra människor tror att de förtjänar framgång utan att behöva prestera eller arbeta på sig själva. Det uppmanar exceptionella människor att hålla tillbaka på sina talanger för att inte framstå som bättre än någon annan. Men framförallt ger tron på jämställdhet en falsk bild av verkligheten.

Ett tydligt exempel på detta är när det kvinnliga landslaget i fotboll anser att de borde tjäna lika mycket som de manliga fotbollsspelarna, trots att tjejerna inte lockar lika många tittare. När den enkla förklaringen till att inte lika många vill se kvinnor kämpa mot varandra i en traditionellt manlig sport, är densamma som varför inte lika många vill betala för att se barn spela mot varandra.

De är inte lika aggressiva, de har inte samma styrka och snabbhet med mera. Läs mer i ”Vad är maskulinitet“.

De flesta förstår att människan och i förlängningen naturen är ojämlik

De flesta män förstår dessa saker instinktivt, att både individer och olika kategorier av människor har olika förutsättningar inom olika områden. Svarta är överrepresenterade inom basket, kvinnor är överrepresenterade inom vården och så vidare. Samma sak gäller i naturen från växtriket till humrar och djur på land.

Trots detta fortsätter vi i vår kultur att insistera på alla människors inneboende jämlikhet, och att ifall det finns några skillnader i prestation mellan individer eller grupper, måste det bero på ett tyranniskt system som ”patriarkatet” eller ”vita män”. Men varför fortsätter vi upprätthålla denna fasad, och vilka tjänar på det? Jag delar in dessa i tre kategorier.

De mediokra, lata eller misslyckade

Detta är den grupp som försöker vara jämställd eftersom de inte har några egna ambitioner på att sträva uppåt i samhället. Det är som en grupp alkoholister som försöker övertyga varandra om att det inte är något fel på deras livsstil. Egalitära grupper som indirekt säger ”låt oss vara svaga tillsammans”. Istället för att erkänna sina egna tillkortakommanden utmålar de sig själva till ständiga offer för ett ”diskriminerande samhälle” eller ”dolda maktstrukturer”.

När någon ifrågasätter deras teorier väljer dom att måla ut dessa som försvarare av ett ”orättvist och tyranniskt system”. Deras främsta motivation är ressentiment, och de utmålar gärna sina egna brister som dygder, och alla högre ideal som ”problematiska”.

Den tysta majoriteten

Det finns även de som inser att jämställdhet bygger på falska premisser, men som håller tyst för att de inte vill bli brännmärkta som kättare, jag gissar att detta är majoriteten. Jämställdhet är på många sätt vår tids nya statsreligion, den bygger på tro istället för vetenskap, den har en egen trosförklaring ”alla människors lika värde”, och den kräver fullständig underkastelse (bara de som går emot denna religion blir censurerade).

Denna kategori består av de som varken nått toppen eller botten, människor som arbetar hårt och oroar sig mer för att förlora vad de redan har. Som, även om samhället i stort blir lidande av jämlikhetsfundamentalisterna, klamrar de sig hellre fast vid hoppet att just dom inte ska drabbas, än att utmana status quo och den misslyckade pöbeln.

Eliten som vill vara härska över soptippen

De som befinner sig på toppen, kändisar, politiker, filmstjärnor, entreprenörer etcetera, de förordar i första hand jämställdhet eftersom det tryggar deras position högst upp i hierarkin. Lite som den snygga tjejen som umgås med feta tjejer och säger till dem att de är ”vackra som de är” för att hon då framstår som ännu snyggare i deras sällskap.

När dom jamsar med i påståendet att ”alla är lika” ser folk dem som ödmjuka och goda. I själva verket gör dom detta utav självbevarelsedrift och för att försöka få frikort från den avundsjuka pöbeln i den första kategorin, genom att låtsas vara på deras sida.

Maskulint och de få som vågar säga att kejsaren är naken

Vi vågar säga vad de flesta andra tänker. Vi säger öppet att jämställdhet är en bluff, som cementerar den nuvarande hierarkin som bygger på lögner. Vi befinner oss inte på toppen av dagens hierarki, och vi vill inte dela toppen med de som sitter där nu, vi vill helt frigöra oss från detta Babels torn och lever hellre utanför samhället som barbarer.

Jämlikhet är inte samma sak som medkänsla eller välgörenhet

Många förväxlar tron på jämställdhet med tron på medkänsla eller att hjälpa de behövande. Men de som tror på jämställdhet försöker i regel inte att lyfta dem som hamnat efter, istället strävar de efter att alla ska ha det lika jävligt. Faktum är att erkännandet av att individers ojämlikhet är en förutsättning för att kunna hjälpa de som har det svårast i vårt samhälle på riktigt.

När vi erkänner att vissa människor redan vid födseln föds med sämre förutsättningar att skapa sig ett bra liv i vårt samhälle, kan vi känna medkänsla med dessa, och göra vad vi kan för att hjälpa dem så tidigt som möjligt. Det är till exempel utifrån denna insikt vi har sådant som gentlemän, som öppnar dörrar för kvinnor och hjälper gamla människor över gatan.

Vår roll som män i ett ojämställt samhälle

Som rationella män i strävan efter fulländning, kan vi inte nedlåta oss till att tro på, eller anpassa oss till godnattsagor för vuxna. Om du är överviktig kan du antingen intala dig att ”kvinnor borde älska mig för min inre skönhet” eller börja träna arslet av dig för att bli en man som andra män respekterar och kvinnor vill ha sex med. Om du har en position på arbetsmarknaden som gör att du inte har råd att förverkliga dina högsta ideal, kan du antingen intala dig att ”pengar spelar ingen roll”, eller börja studera, jobba hårdare etcetera för att få en högre position med bättre lön.

Tron på jämställdhet är bara en ursäkt för att inte försöka bli bättre, och för att hålla plebsen på sin plats. Vi behöver inte försöka övertala massorna att överge denna illusion, bara de män vi bryr oss om. Det viktiga är att vi som strävar efter storhet utraderar tron på denna villfarelse ur vårt medvetande.

Tidigare artikel

Krigsbrudar - varför kvinnor väljer erövraren

Nästa artikel

Utforska kraften i din mörka maskulinitet

Författaren

Ernst Robert Almgren

Ernst Robert Almgren

Robert Almgren är ansvarig utgivare och talesman för maskulint.se. Han driver bloggen levafett.com där han skriver om lchf och träning. Robert har även en lång bakgrund inom politik och föreningsliv som ungdomsledare och skribent.

1 Comment

  1. Göran Fredriksson
    juli 22, 2020 at 9:21 f m — Svara

    De mediokra, lata och misslyckade. Detta är den grupp som försöker vara jämställd eftersom de inte har några egna ambitioner på att sträva uppåt i samhället. Och som ändå anser det vara orättvist om deras inkomster inte når upp till den genomsnittliga nivån.

Kommentera