Som vuxen man har du förmodligen en hel del ansvar som vilar på dina axlar, och flera människor som beror på dig. Om du försvinner blir det problem. Men genom att göra andra mindre beroende av dig kan du dels hjälpa andra, dels uppskatta livet mer.
De flesta av oss har aldrig upplevt en global kris förut. Medan Covid-19 snabbt sprids i världens länder, dyker tanken på den egna dödligheten ganska naturligt upp. Medan många där ute, starka och föredömliga män inkluderade, funderar jag på varför döden inte längre skrämmer mig. Och kommer på några svar som kanske kan vara hjälp för andra.
Jag är nöjd med mitt liv
Som 25-åring kände jag mig som en slashas, som hankade mig fram och baserade det mesta på nöjen. Sedan kom åren med ångest som ett brev på posten. På andra sidan mörkret, när jag lärt mig bemästra denna livslånga gåva/förbannelse, lärde jag mig uppskatta livet. För de små sakerna. För de stora. Här började vandringen mot att bli den bästa versionen jag någonsin kan bli.
Vad jag åstadkommit på mindre än 20 år är mer än dubbelt så mycket som jag lyckades med på de första 25 åren. Det handlar inte främst om allt jag har producerat, utan att vad jag har blivit och vad jag har gett andra. Jag har blivit en person som andra känner förtroende för, känner sig trygga med och ringer till om de behöver livsråd. Jag har blivit en man som jag tycker om att vara.
Jag har en familj och ett arv
”Mitt liv har fått en mening” sade många nyblivna föräldrar. Jag fnös åt dem. Sedan fick jag barn själv, och upplever ofta en speciell känsla av samhörighet som var helt otänkbar tidigare. Det här är mitt blod, min flock. Detta sätt att relatera till andra tog jag med mig, även i andra sammanhang. Jag blev, och är fortfarande, någon som är lojal in i döden. För de som jag har valt ut, och som tar rygg på mig när det blåser kallt.
Den som inte har någon tillhörighet, hemvist, familj, stam är rotlös och dömd att vandra ensam. Men den som är omtyckt och aktad, som ingår i en viktig gemenskap, är betydelsefull. För att få en sådan plats behöver jag offra av mig själv, inviga andra i mina hemligheter och skapa ett förtroende. Det är priset för att bli insläppt från kylan, och här gäller reciprocitet.
Synen på mig själv och livet är förändrad
Genom att bli en person som jag tycker om att vara, har jag nått till en punkt där jag är nöjd med det som uträttats. Jag är inte klar med livet, men jag vet att mitt minne kommer att bli värdigt om jag skulle dö här och nu. Det jag har uträttat på jorden kommer att leva vidare efter mig, och jag kommer att vara saknad. Detta betyder att jag har gett mig själv ett värde.
Tidigare såg jag mig själv som den viktigaste personen på planeten, någon som inte kunde eller fick dö. Detta ledde till en dödsångest som plågade mig i många år. Idag förstår jag att min vikt är relativ till vad jag betyder för andra, men att jag inte har något medfött inneboende värde som finns där bara för att jag existerar. Ditt värde existerar endast i relation till vad du kan ge de viktigaste personer i ditt liv, och till övriga. Det gäller oavsett om du är president eller en helt vanlig svensk man.
Vad kan du göra för att bli vän med döden?
Det finns några olika saker du kan göra för att kunna acceptera din egen dödlighet. Fyll gärna på i kommentarer om du tycker att jag glömt något.
- Gör dig själv nöjd. Uträtta viktiga saker tills du känner att du har förtjänat din plats på den här jorden.
- Gör dig fri från oro. Det kan betyda att skriva sitt testamente, fixa en livförsäkring och planera för att dina barn/partner får ett bra liv om du försvinner.
- Öva på tacksamhet, lär dig ta tillvara på den korta tid som är livet. Slösa inte bort det på att tänka på det värsta som kan hända. Livet händer här och nu.
- Hitta ditt sammanhang. Även om du inte vill ha barn, familj, partner – hitta din flock som du kan relatera till. Var inte en ensamvarg. Se till så att det finns någon kvar efter dig som gråter vid din grav.
- Prata med gamla människor om livet och döden, och ta in deras perspektiv.
