Svenskar är idag extremt konfliktskygga, vare sig det gäller påflugna telefonförsörjare, politiska diskussioner eller regelrätta slagsmål. Men är det alltid bra att fly från konflikter? Eller kan dom till och med vara nödvändiga för att vi ska härdas och utvecklas?

Under mitt trettioåttaåriga liv har jag hunnit vara med i ett dussintal organisationer och samfund, religiösa, politiska, etiska och livsstilsbaserade med mera. I min idealistiska ungdom trodde jag att om människor bara samlades runt rätt idéer skulle vi slippa konflikter, krig och annat hemskt. Det jag funnit är, att även om olika grupper kan verka väldigt enade och likriktade för utomstående, kan jag intyga att om dessa består av människor, är de under ytan härjade av tjafs om revirpinkande och tolkningsföreträde.

Om alla bara följde Jesus?

Kristna säger gärna ”om alla bara följde Jesus skulle vi ha fred på jorden” då frågar jag vilken av alla hundratals kristna sekter dom ska lyssna på? Kommunister säger ”proletärer förena eder” och jag frågar vilken av alla tiotals politiska förgreningar från Marx ska vi följa? Detta är lika sant för etniska grupper och subkulturer. När jag gick med i ett buddhistiskt samfund trodde jag att jag äntligen hittat en grupp som kunde sätta egot åt sidan (det är liksom vad det går ut på).

Men nej, till och med här tjafsade vuxna människor som mediterat I årtionden för att slippa återfödas som daggmaskar, om alltifrån rätt meditationsställningar till Siddhartas hudfärg och om han bar sandaler eller inte.

Sverige – i de lugnaste vatten

Sverige har inte varit i krig på snart tvåhundra år, fram till slutet av sextiotalet var vi, som Tage Erlander sa ”lyckligt lottade eftersom vi är homogena”. Det är lätt för oss i dagens alltmer polariserade land att drömma oss tillbaka till tider då vi var mer sammanhållna, men om detta tillstånd var så bra, hur hamnade vi här? Jag säger inte att vårt nuvarande tillstånd är bättre, men om det föregående paradigmet ledde till det nuvarande, måste något ha brustit redan då.

Kan det möjligtvis vara så att våra långa tid av fred och trygghet som gjort att majoriteten kunnat leva utan konflikter, även har gjort oss till vad Eberhard kallar trygghetsnarkomaner? Som blivit så rädda för konflikter att vi tolererar intolerans mot oss själva?

Konflikter och splittring – en evolutionär process

I naturen ser vi den evolutionära process som kallas divergens, djurarter splittras upp och finner olika miljöer, genom mutationer och naturligt urval i samspel med sin lokala fauna skapas med tiden nya raser och arter. Med andra ord skapar konflikter och splittring mångfald. Inom idévärlden sker samma sak, om vi inte tillät skapandet och följandet av olika ideologier och filosofier skulle vi inte kunna utröna vilka som är bäst.

Splittringar har skapat den rika mångfald av nationer och kulturer vi ser i världen, och inom nationen har det skapat regionala subkulturer, seder och traditioner. Konflikter och splittring är alltså en naturlig och ofta i förlängningen en positiv process.

Tala mjukt och bär ett hårt slagträ

Jag säger givetvis inte att vi ska gå runt och söka eller skapa konflikter i onödan. Men att låtsas om att vi kan undvika konflikter för evigt, gör oss oförberedda och svaga. Jag tycker om vårt svenska lynne som likt japaner ofta präglas av att vara respektfull och tystlåten, den fornnordiska eddan är fylld av råd om att inte vara en skrävlare och bara prata när du utvärderat din situation samt när du har något intelligent att säga. Men att vara respektfull och stoisk utesluter inte förmågan att kunna ”explodera” när det är befogat.

USAs president (1901-1909) Theodore Rosevelt är känd för att ha sagt ”tala mjukt och bär ett stort slagträ”. Detta anser jag vara den mest fruktbara strategin, för som talesätten säger ”tomma tunnor skramlar mest” och ”små hundar skäller högst”. Framförallt handlar det om att acceptera kaoset som en naturlig och ofta nödvändig del av livet, precis som lidande, ålderdom och döden. Detta är även ett tema i Jordan Petersons ”12 livsregler” som vi kommer att publicera en recension för framöver.

Hur vi blir bekväma med konflikter och kaos

Precis som med alla andra utmaningar handlar det om att börja i liten skala. Tänk över vilka situationer du normalt sett brukar undvika för att slippa tjafs eller konfrontationer och börja möta dessa rakt på. Du behöver (och bör) inte vara aggressiv, bara lugn, stoisk och bestämd. Det kan handla om att säga nej till en aktivitet med dina vänner, säga åt någon som tränger sig före i kön till bussen att ställa sig längst bak eller säga åt din hyresgäst att du räknar med att få in hyran i tid nästa gång. Det viktigaste är att du står på dig och inte backar!

En annan viktig övning är att pröva nya saker. Vi är alla nybörjare i något, och när vi försöker oss på något nytt uppstår det ofta (ja det kan du räkna med) kaos. Det kan handla om att pröva flugfiske, spela gitarr, bygga en fågelholk, pröva improvisationskomedi eller hålla tal vid din lokala toastmasters. Om du gör dessa övningar regelbundet kommer du bli mindre känslig för konfrontationer, och med tiden bli bekväm med dem.