Det finns flera krafter som verkar mot den som vill göra en förändring i sitt liv. Några av dem ligger hos dig själv i form av tvivel, prokrastinering och liknande. Några av dem ligger hos andra, och att ropa 40-årskris åt män är en av dem.
40-årskris hos män är inget dåligt
Först och främst vill jag slå fast en sak: 40-årskris är ingenting negativt. Jag hävdar att ALLA former av livskriser är något positivt. En kris är en kamp, och en kamp leder alltid till en vinnare. När du utsätts för en prövning får du chansen att växa som person. Rätt ofta används dock begreppet ”40-årskrisen” som något dåligt, speciellt för män. Det kan handla om någon som köpt den sportbil han drömt om sedan barndomen, flytt utomlands, nytt förhållande, ny frisyr eller ett nyfunnet intresse för träning. Det fnittras om detta i nedlåtande ordalag kort och gott.
Vad tyder krisen på?
En livskris, oavsett om du får den som 22-åring eller 50-åring, kommer av att du inser att den du identifierat dig med inte stämmer längre. ”Vad ska jag göra nu?”, ”Är detta allt?”. Frågeställningarna är existentiella, och utifrån dem kommer insikter som inte sällan leder till förändring. Varje kris är helt enkelt en möjlighet till att gå över tröskeln till nästa viktiga uppdatering av dig själv. Om du inte väljer att göra det, kommer du troligen att gå runt och bära på en olycka och bitterhet. Denna bitterhet finns rätt ofta hos de där personerna som gör sig löjliga över förändringen hos dig. ”Bosse har börjat i ett hårdrocksband med några killar på jobbet! Tihihi, det är UR-LÖJLIGT fast ganska sött! Gammelgubben!”. Som jag skrev om tidigare är din partner en förlängning av dig, och ett sånt här beteende är värt att beakta hos en partner.
Varför gör folk ner dig när du förändrar dig?
Som jag skrev här ovanför är det ofta människor som själva försakat sina drömmar som häcklar den som vågar. Samma fenomen syns när du startar företag eller gör någon annan stor förändring. Folk känner sig hotade. Saker förändras runt dem, och det är läskigt. De påminns om att de själva inte tagit tag i saker, och de känner ett underläge. Det ligger i deras intresse att du INTE förändras, att du avbryter övningen kort och gott. Annars kommer det att kännas sämre för dem själva. Givetvis ingår detta i den fulaste av mekanismer, nämligen Jantelagen, som du kan läsa mer om här.
Vad gör jag om jag har en kris?
Det är jobbigt med kriser, men steg ett är att omfamna dem. 40-årskris eller vad det nu må vara. Det där med att sätta jämna år på kriser är ett ofog, för de kan ju komma precis när som helst. Ingenting är liksom normalt eller inte. Acceptera din kris. Sedan funderar du på vad du skulle vilja förändra och sätter upp en målsättning. Det är lätt hänt att bortförklara en förändring med att du är för gammal, men det finns ingen anledning att tänka på ålder. Här är en artikel om att du aldrig är för gammal, som skrivits av Maskulints skribent Ernst Almgren.
Mina egna kriser
Jag hade en kris när jag fyllde 21, och kände hur livet rann ur mig. Nästa kom bara fem år senare, men den var desto mer massiv. Det var då jag fick ångest. Den krisen varade i fem år, och förändrade mitt liv fullständigt. Nästa gång var det dags vid 37 eller 38, och den tuffade på i ett par år. Bland annat inträffade en skilsmässa mitt i alltihop, så även detta blev en omvälvande upplevelse.
Vad ledde kriserna till?
Samtliga kriser gjorde mig till en betydligt kraftfullare och visare man än jag hade kunnat drömma om. Den personliga utvecklingen hoppade flera steg framåt, och detta har resulterat i att jag i dag lever ett liv som ger mig mycken belåtenhet.
