Ett av våra mest effektiva mentala verktyg är perspektiv. Ur fel perspektiv kan ett tämligen trivialt problem framstå som Mount Everest, ur rätt perspektiv kan det framstå som en fis i rymden.

Stoikerna som vi skrivit mycket om, använde sig av en teknik som kallas mentalisering. Om till exempel en stoiker hade problem med sin son som vägrade lyssna, kunde han föreställa sig hur det skulle kännas om han förlorade sin son dagen efter, till krig eller sjukdom. Ställd inför detta hemska scenario framstod sonens beteende som ett icke-problem.

Det finns flera andra sätt att använda tankens kraft för att skifta perspektiv som jag kommer gå igenom. Men först vill jag poängtera om att detta inte handlar om att förminska dessa problem så att vi tror att vi inte behöver ta tag i dom. Syftet är att ställa dem i ett annat ljus som gör att de känns lättare att hantera.

Stökiga barn och sömnlösa nätter

När jag skriver detta var det en månad sedan jag och min flickvän fick barn, för mig var det mitt tredje i raden. Nu har jag en tvåårig son och en ett månaders bebis hemma, som skriker och gråter, men värst av allt – håller mig vaken på nätterna. Detta har påverkat min förmåga att träna, arbeta och skriva, mycket negativt, som de flesta småbarnsföräldrar säkert kan känna igen. Under denna period försöker jag påminna mig om;

De par jag träffat som inte kan få barn, och som försökt i flera år. Ofta är dom på gränsen till att bryta ihop så fort dom hör att en bekant till dom har fått barn. Jag tänker även på dem som fått barn, men som fötts med svåra handikapp eller sjukdomar. Det värsta exemplet är de som förlorat sina barn i unga år, till sjukdomar eller olyckor. Hur otroligt futtig min sömnlöshet känns i jämförelse.

Krämpor, skador och allergier

Under de senaste tre åren har jag tampats med flera hälsomässiga problem jag inte behövt hantera tidigare. Astma, allergier, diskbråck och annat skit. Detta har varit ett oerhört hinder för min träning, och gjort att jag förlorat åtskilliga kilon muskler som det tagit mig decennier att bygga. Och nu när jag äntligen kan träna har jag små barn som håller mig vaken på nätterna (se föregående stycke). Några hjälpmedel för mig att hantera dessa problem har varit filmer och böcker.

Filmen (baserad på boken med samma namn) ”Dagbok från en motorcykel” handlar om hur revolutionären Che Guevara reste genom Sydamerika, tillsammans med en vän på en motorcykel. Che led av svår astma, och ofta tvingades de stanna längs vägen så att hans vän kunde krama om hans bröst för att hjälpa honom att andas ut.

I boken ”Lär dig leva med Proust” berättar filosofen Alain de Botton om författaren Marcel Proust, som levde hela sitt liv isolerad till mörka rum och resor i vagn med täckta fönster. Detta eftersom Marcels alla allergier och sjukdomar han haft sedan barndomen, riskerade att döda honom närsomhelst. Om Che och Marcel kunde förändra världen trots sina bräckliga tillstånd, ska jag nog klara det också.

Några kilos övervikt

Som jag nämnde i föregående stycke, har jag haft en hel del sjukdomar och skador som hindrat mig från att träna under lång tid. Detta plus min passion för god mat har lett till att jag lagt på mig ett gäng oönskade kilon som retar mig till förbannelse. När jag nu korrigerar min diet och träningsregim för att bränna bort flabbet, känns dessa tio till femton kilo övervikt som en enorm motståndare. Det är då lätt att glömma att jag en gång i tiden bar på närmare trettio kilos övervikt, och att många i min närhet kämpar med betydligt farligare vikt.

På instagram följer jag kroppsbyggare som förlorat lemmar, med kroniska lungsjukdomar, som börjat träna efter sjuttio och många fler. Jämfört med dessa inspirerande män känns mina kilo övervikt som rena välsignelsen. Om dom inte har några ursäkter, hur kan jag ha det?

Accepterade beroenden

När jag träffade min fästmö för över fyra år sedan, var jag i mitt livs form. Jag åt inga kolhydrater, jag hade nyss slutat snusa, drack knappt någon alkohol och så vidare. Steg för steg sedan dess (och efter de hinder jag redan nämnt) har jag sakta gått ifrån min renlevnadsstil. Jag äter kolhydrater till flera mål i veckan, tar ofta några glas vin på helgerna och har dessutom gjort något så dumt som att börja snusa igen. Alla dessa dumma beroenden jag var fri från i flera år, har jag gjort mig beroende av igen. Nu känns det svårt att leva utan dem.

Samtidigt har jag vänner som tagit sig ur verkligt tunga beroenden som heroin och kokain. Jag känner människor som slutat med alkohol efter att ha varit alkoholiserade i flera år. Hur fan kan jag sitta och gnälla över hur vårt det är att sluta med skit som egentligen bara behöver lite viljestyrka att ta sig ur?

Politisk korrekthet och hat mot vita män

Jag vill inte förminska de totalitära tendenserna i vårt samhälle, och det är viktigt att tala om dem. Men på ett personligt plan är de än så länge mest ett irritationsmoment. När jag låter korrupta politiker och lämlarna som fortfarande röstar på dem, eller bittra feminister som dagligen spyr hat över vita män i dagstidningarna, ta ifrån mig min sinnesro. Då ger jag människor jag föraktar alldeles för mycket makt över min vardag.

Nyligen började jag titta på den utmärkta HBO-serien Chernobyl som skildrar de förödande konsekvenserna av inkompetenta kommunisters vanstyre under en av de värsta katastroferna i modern tid. Även om jag såg många paralleller till vår egen ”mjuka diktatur” i Sverige, är jag fortfarande tacksam för att jag inte lever i en fullbordad diktatur som den i forna Sovjetunionen eller dagens Nordkorea.