Under perioder av livet har jag upplevt hur allting känns meningslöst. När ingenting lockar, och livet som sådant ter sig som slöseri med tid. Men jag har gång på gång återfått livsgnistan, och här är några tips.

Det var värre i ungdomen, men det blev bättre

Tonårstiden var ett enda långt lidande. Ja, hela grundskolan egentligen. Jag var mobbad, men ville inte kännas vid denna skam och vägrade därför erkänna det som mobbing för mig själv. Det var ju bara svaga människor som blev mobbade. Således tog jag inte upp något med vuxna heller – vilket jag borde ha gjort.

Så här i efterhand inser jag att jag var ett ovanligt känsligt barn. Hade lätt för att ta saker personligt, förstod inte skämt och blev kränkt av sådant som andra nog inte skulle ha reagerat lika på. Blev jag mobbad egentligen? Tja, jag upplevde det så och de som utsatte mig för det gjorde det medvetet. Som jag skrev i min artikel om förlåtelse är det dock inte värt att hänga kvar vid det förflutna. Vi var alla barn. Kapitlet är avslutat. Livet blev mycket bättre senare.

Tips 1: Samhörighet och aggression

Hela episoden med mobbing försvann till stor del tack vare mitt musikutövande. I de band jag ingick i skapades starka band (höhö), och vi kom varandra nära i en gemensam övertygelse. Detta var, utan att jag visste om det, min första riktiga manliga gemenskap. Det var ju inga tjejer med i death metal-banden, åtminstone inte här där jag bor. Däremot fanns det tjejer som hangarounds/fans (groupies var vi inte stora nog för att attrahera).

Death metal är en väldigt aggressiv musikstil, och här fanns en andra nyckel till min återhämtning. Alla mina destruktiva känslor fick utlopp i musiken, i texter, i hela denna ungdomsgemenskap som jag ingick i. Ilska, mörker och destruktivitet hörde till musiken. Även om många låtsades för att passa in, var vi flera som menade allvar med misantropi och aggression. Paradoxalt nog hade detta en lugnande effekt, även om vi ibland gjorde en hel del dumt. Här nedan kan du lyssna på mitt gamla band.

Depression och livsleda

Aggression är utåtriktad, men på insidan händer det andra saker som vi män ibland gömmer. Jag kände mig inte speciellt manlig när jag låg och lyssnade på depressiv musik med tårar i ögonen på kvällarna. Detta var främst under perioden där jag blev mobbad, men det har kommit och gått i omgångar. Jag tog aldrig upp detta med någon, och det fanns långt gångna planer på att ta mitt eget liv. Närmast kom jag i 16-årsåldern, då jag till och med hade sett ut ett ställe under en bro.

Vad som hindrade mig? Musiken, den groende gemenskapen och en vag känsla av att allt skulle bli bättre. Men det som avgjorde saken blev ett foto på min far som höll mig i sin famn som liten. Jag såg i hans ansikte att han var lycklig. Sedan den stunden har jag aldrig kommit närmare tanken på självmord. Tyvärr är män överrepresenterade i denna dystra statistik, något vi skrivit om tidigare. Läs artikeln om självmord här.

Meningslöshet – en större utmaning

Dysterhet och nedstämdhet är en utmaning, men jag skulle hävda att meningslöshetskänslor är svårare. Den som är dyster känner i alla fall något. När varje dag är den andra lik och det inte finns något att se fram emot, det är då den verkliga ledan sätter in. Det är också ett missförstånd att depression handlar om nedstämdhet, när det är just apati och tomhet som kännetecknar detta tillstånd. När tanken om att ens egen existens saknar betydelse.

Återigen var detta något som förekom i yngre dagar. Om jag grät i hemlighet i tonåren, var känslan av att allt kvittar, något som kom senare. 20-årsåldern, skulle jag säga. Under denna period dök även ångesten upp (länk till artikel om ångest här). Varför kändes allt meningslöst? Mycket låg i min egen uppfattning om vad mening är.

Tips 2: Mening av att göra, och sätta mål

Länge trodde jag att möjligheten till total spontanitet var det som skulle rädda mig. Alla mina åtaganden var sådana som jag ville bli av med, så att jag kunde göra ingenting igen. Vad jag än gjorde var för att ”bli av med skiten”, och inte för att jag såg någon mening i det. Vidare så ansåg jag mening vara något externt som jag skulle ”hitta” eller ”lista ut”.

I 30-årsåldern upptäckte jag tjusningen med att sätta mål, och uppnå dem. Detta gav en känsla av frid, egoboost och lycka. Vad målen bestod av spelade inte så stor roll. Det kunde räcka med att bygga ihop en hylla, digitalisera CD-samlingen eller att slutföra ett jobbprojekt. Så länge jag hade gjort en planering, och såg den förverkligas, då blev jag glad och nöjd. Läs mer om målsättning här.

Tips 3: Tala klarspråk – säg vad du behöver

Den sista upptäckten jag vill nämna i denna artikel är av mer sentida karaktär, och något som omnämns flera gånger i No More Mr Nice Guy. Det handlar om vikten av att uttrycka sina behov, att tala om för andra människor vad du faktiskt behöver. Till stor del handlar det om att sätta gränser i dina relationer, och införa nolltolerans mot att låta andra använda dig som dörrmatta.

Du som är konflikträdd behöver definitivt öva på detta. Känns det obehagligt? Det ska det göra i början. Men läs No More Mr Niceguy så får du ett bra stöd. Öppna upp inför närstående i din manliga gemenskap. Det är viktigt att det endast är män i denna gemenskap (motsvarande gäller för kvinnor).

Sammanfattning

För att undvika att livet ska kännas som ett svart hål, se till att du har följande saker i ditt liv:
Gemenskap – en manlig gemenskap där du kan blotta ditt innersta och känna dig säker/trygg
Utlopp – en kanal för att avreagera dig (metalband, träning, kampsport, husbygge, författande eller något annat utåtagerande)
Målsättning – du behöver ständigt ha något mätbart att jobba mot för att uppleva mening
Ärlighet – du behöver kunna vara öppen och ärlig kring vad du behöver i livet och dessutom våga ställa krav på vad du vill ha från människorna runt dig – sätt gränser och våga vara intolerant

När alla dessa är på plats kommer du successivt att jobba fram självkänsla, vilket innebär att du kommer att bli ännu bättre på samtliga områden. Den som känner sig som en kung kommer inte att ha några svårigheter att kräva sin rätt. Sedan gäller det förstås att vara medveten om att livet inte alltid är en dans på rosor. Ibland är allting svart, och det är precis som det ska vara. Vi behöver detta för att utvecklas.

Läs även:
 Avicii och manlig gemenskap