Andlig och mental utveckling

Om jag hade lyssnat på förlorarna hade jag varit död idag

Sojapojkar, incels, tjockisar, runkisar. Jag har ett erkännande, jag är i själva verket en av er, och jag vill bara hjälpa.

På mina sociala medier i allmänhet och på Twitter i synnerhet, har jag haft en del hätska meningsutbyten med främst män (men även kvinnor) som inte håller med om mitt och Maskulints budskap. När jag försöker förklara vikten av träning och bra kost, blir jag ofta angripen av de som tycker att jag ställer för höga krav. När jag angriper porren, får jag hat från män som ser det som deras enda chans till tillfredsställelse och så vidare.

I respons till detta svarar jag ofta med epitet som; sojapojke, tjockis, incel, runkis med mera. Men i själva verket gör jag inte detta av illvilja, tvärtom förstår jag dessa kategorier mer än de flesta, men jag blir frustrerad när vissa försöker idealisera sätt att leva som jag vet av erfarenhet är destruktiva.

Jag hatade mitt liv och ville bara dö

Redan i lågstadiet var jag utsatt för hänsynslös mobbning. Jag var spinkig, hade rufsigt hår, jag var en nörd som älskade serietidningar, att måla och skriva poesi. Jag var dålig på sport (förutom löpning), jag var totalt ointresserad av fotboll och bilar och var extremt rädd för att prata med tjejer. Med andra ord var jag ett tacksamt offer.

Jag blev nedslagen, fick däcken på min cykel sönderskurna, jag blev inlåst i ett skåp i omklädningsrummet där en lärare fann mig flera timmar senare. Mina föräldrar försökte tala med lärarna vilket bara gjorde saken värre. Ofta grät jag mig till sömns på kvällarna, förbannade att jag blivit född och undrade varför alla avskydde mig.

Gymnasiet, en ny form av mobbning och droppen som fick bägaren att rinna över

När jag väl började gymnasiet var jag inte spinkig längre, istället blev jag retad för att jag hade blivit tjock, under denna tid övergav även min far mig, min bror och min mamma. De svenska mobbarna lyste mest med sin frånvaro, men på mitt nya lärosäte blev jag istället angripen för att jag var svensk, eftersom svenskar var en minoritet där. När jag tog upp detta med lärarna blev jag kallad rasist. Detta var en ny nivå av mobbning som jag såg det, där även de vuxna deltog, och jag hade redan lärt mig att hata mobbare, något jag gör än idag.

När en av de få vänner jag hade på gymnasiet sa till mig att han önskade att han hade fötts som svart istället för att vara vit, då fick jag nog och bestämde mig för att stå upp emot mobbarna.

Boxning, styrketräning, politik och teater hjälpte mig att växa

Redan i högstadiet hade jag börjat på en boxningsklubb där en av mina kompisar (som också var utsatt för mobbning) hade börjat, jag var fortfarande spinkig men lärde mig åtminstone tekniken, något som jag fortsatte med upp i vuxen ålder. I första ring i gymnasiet upptäckte jag gymmet för första gången, och de större killarna där hjälpte mig att komma igång, något jag är väldigt tacksam för idag.

Vid sidan av detta studerade jag drama/media som tillval och engagerade mig i amatörteater där jag lärde mig att tala och uttrycka mig bättre, något som senare kom att hjälpa mig när jag engagerade mig i politiken. Men jag led fortfarande innerst inne av dåligt självförtroende, depression och ångest, och detta skulle förvärras flera gånger under de kommande åren.

Militärtjänst, politiska bråk, utbrändhet, kvinnor och festande

De tio följande åren efter gymnasiet var intensiva och farofyllda, efter avslutad militärtjänst blev jag mer profilerad i politiken, kvällstidningarna hängde ut mig ett par gånger med en massa lögner om mina ställningstaganden, politiska motståndare försökte mörda mig vid ett par tillfällen. Jag började studera religionshistoria vid universitetet där jag ständigt riskerade att bli upptäckt som oliktänkande.

Under dessa år började jag festa och dricka osunt mycket, jag slutade träna i flera år och blev både mentalt och fysiskt nedbruten (se bilden ovan). Jag lämnade till slut politiken i slutet av 2006 efter en uppsjö av intriger och skandaler, flyttade till Italien där jag fick en dotter med min dåvarande italienska flickvän.

Psykiatrisk avdelning, skador och operationer, upprivet förhållande och min mors död

I ytterligare några år ägnade jag mig åt andligt sökande samtidigt som jag gick till en psykolog som konstaterade att jag led av PTSD efter min tid i politiken. Min mamma som var den enda i min familj som jag stod relativt nära var döende i cancer (något vi fick reda på när det var försent att göra något). Samtidigt knakade mitt förhållande med min dåvarande flickvän i fogarna, av skäl jag inte kan gå in på här av respekt för henne och vår gemensamma dotter, men det var illa.

Jag tvingades opereras för ett diskbråck i ryggen vilket förvärrade min hälsa avsevärt, jag lades in på en psykiatrisk avdelning åtminstone två gånger för min extrema ångest och PTSD. Till slut sprack mitt förhållande och jag flyttade tillbaka till Sverige där jag inledde flera destruktiva relationer med olika kvinnor (samtidigt som jag studerade Game). Några år senare dog min mamma, min dotter bodde med sin mamma som försvårade min kontakt med henne och så vidare.

”Inte sedan lågstadiet hade jag känt mig så värdelös, uppgiven och besviken på mig själv och livet. Jag berättade inte det för någon annan, men tanken på att ta mitt eget liv dök ofta upp i huvudet.”

Den första riktiga vändningen, kontakten med Dan, seriöst skrivande och ett stabilt förhållande

Först vid denna tidpunkt, när jag passerat 30 års ålder, började jag få upp ögonen på allvar för områden i mitt liv jag tidigare aldrig brytt mig om; sexuell dynamik och relationer mellan män och kvinnor, meditation och stoicism, funktionell styrketräning (och numer även yoga) och mycket annat.

Jag bestämde mig för att ta reda på varför inga av mina relationer med kvinnor fungerade och läste allt jag kunde komma över om det röda pillret. Jag upptäckte mycket osmickrande om mig själv och började arbeta på det.

Under denna period kontaktade Dan Forslund mig som hade följt mitt bloggande (och jag hade följt honom) och han frågade om jag ville ingå i hans fem personer.

Detta var sannolikt den viktigaste vändpunkten i mitt liv, och vårt samarbete skulle inte bara förbättra bådas våra liv utan i sinom tid även leda till skapandet av sidan du läser på nu.

Varför berättar jag allt det här?

Jag tycker generellt sett att man ska vara försiktig med att vara sårbar offentligt, något jag tagit upp i min artikel ”sårbarhet är en lyx”. Men efter mycket övervägande har jag kommit fram till att det är nödvändigt för att jag ska kunna få mina läsare att förstå varför jag brinner så mycket för det jag skriver om, och varför jag ibland angriper våra antagonister så hårt, fast jag kan relatera till dem med min egen bakgrund.

Som jag nämnt var det flera gånger i mitt liv som jag avskydde mig själv, mitt liv och ibland även önskade att jag var död. Men tack vare mentorer, vänner och böcker som jag funnit under min resa upptäckte jag personlig utveckling, och förstod att alla områden jag var misslyckad på, var sådant jag kunde förändra genom hårt arbete och studier.

”Om jag inte hade upptäckt personlig utveckling, det röda pillret och inlett vänskap med positiva män och kvinnor, hade jag sannolikt varit död idag, antingen för egen hand eller genom att hamna i fel sällskap”

Defaitism dödar, personlig utveckling räddar liv

Jag har fortfarande massor av områden jag behöver utvecklas inom, men jämfört med den där spinkiga killen i lågstadiet som grät sig till sömns, jämfört med tjockisen i gymnasiet som inte vågade prata med kvinnor, jämfört med den nedbrutna mannen som låg inlagd på en psykiatrisk avdelning, så är jag idag en hundrafalt bättre, friskare och mer lyckad man än jag någonsin varit vid något av dessa tillfällen i mitt liv.

Andra vänner till mig som också hade många motgångar som unga gick det inte lika bra för, några har dött av överdoser, andra kämpar fortfarande med droger och alkoholmissbruk, någon hamnade i fängelse och andra ådrog sig permanenta skador som omöjliggjorde ett normalt liv. Min egen mamma dog för att hon inte ville söka vård, hon gav upp. Andra drabbades av hjärtinfarkter eller andra allvarliga sjukdomar på grund av sitt leverne.

Jag lever idag tack vare att det finns människor därute som sprider budskap om hopp, som erbjuder vägar till utveckling och som visar att det faktiskt är möjligt att ta sig upp från den absoluta botten och skapa ett liv att älska.

Tack vare dessa människor älskar jag mitt liv idag, inte för att jag är bättre än alla andra, men för att jag är mycket bättre än alla tidigare versioner av mig själv. Jag älskar mitt liv för att jag har tre underbara barn som jag kan erbjuda den kärlek och vägledning som min far aldrig gav mig.

Jag älskar mitt liv för att jag varje dag har en chans att ge tillbaka till andra den gåva av hopp, kunskap och frihet som getts till mig!

Tidigare artikel

Glöm inte att umgås med dina barn - ge dem en bra start i livet

Nästa artikel

Skapa en mastermindgrupp i miniatyr

Författaren

Ernst Robert Almgren

Ernst Robert Almgren

Ernst driver bloggen levafett.com där han skriver om LCHF och träning. Han har även en YouTube-kanal och skriver böcker. Robert har en lång bakgrund inom politik och föreningsliv som ungdomsledare och skribent.

Inga kommentarer

Kommentera