Den som inte ryggar för smärta och ångest kan bli rikligen belönad. Det är inte den rytande tigern eller tåget som kommer emot dig som gör dig rädd, utan din egen vilja att fly. Du går under, eller reser dig ur askan som en helt ny man.
Bakgrunden till min insikt om smärta
I detta nu sitter jag och hanterar en situation som känns helt overklig. Insikten om att det finns människor som hamnar i ett extremt utanförskap har aldrig varit påtagligare. Extrema situationer kräver extrema åtgärder har jag hört sägas, men förutom personer som varit med i krig/förlorat anhöriga i krig har jag stött på någon i mitt eget liv. Men de finns även där ute i den kalla döda samtiden där staten ska agera surrogatförälder.
Nå, denna situation påverkar mig på olika sätt. Framförallt känslomässigt, för att jag bryr mig om människorna i min närhet. Mina alternativ är att fokusera på vad som påverkar mig, gräva ner mig i medlidande, eller att ta en mer stoisk approach och helt enkelt acceptera det som är. Att låta stormen svepa över mig utan att försöka fly därifrån.
Att vara den som står kvar när tåget kommer
Tidigt i mitt liv ryggade jag för all form av smärta och lidande, och som en följd blev jag mobbad. Senare tvingades jag in i uthärdandet av en konstant flerårig ångest (läs mer om ångesten här), för att senare komma till nästa steg i livets lektioner genom en skilsmässa (läs mer om skilsmässan här). Även om det finns många människor som genomgått svårare prövningar har jag fått min beskärda del. Framförallt har jag lärt mig något av dem.
När jag står här nu, 42 år gammal, är jag ärrad av livets härjningar. Det jag lärt mig efter skilsmässan, efter att bli introducerad till manosfären (läs mer om manosfären här) och att få chansen att vara en man fullt ut i mitt nya förhållande, är att aldrig mer backa eller ta ner garden. När en livssituation eller människa nu kommer emot mig kommer jag att stå kvar – även om det gör ont.
Hur känns det?
Just nu upplever jag det som att ett ton tegelstenar regnar ner över mig. Förr hade jag försökt ta mig därifrån, framförallt genom att försöka skylla ifrån mig på någon annan och bestraffa den personen för mitt lidande. Nu står jag istället kvar här och undersöker hur det känns. Den första tanken är att flyktbeteendet utgör en stor del av lidandet. Om du talar om för din hjärna att du inte tänker fly, blir den inte heller rädd för situationen.
Uthärdande av smärta är som att bära en tung sten. Om du bär den under en lång tid biter du ihop, blir tyst och tänker inte på hur det ska bli när resan är slut. Det enda du kan göra är att vara närvarande, här och nu. Du kan begrunda vilken form och riktning smärtan har, hur den verkligen känns. Du lär dig att vara uthållig, tålig och blir en bättre man.
Läs även:
Friedrich Nietzsche – en inspiration för alla män
Ursäkter är svaghet – ansvar är makt och styrka
