Är det alltid bra att agera utifrån medkänsla? Handlar alltid medkänsla om att hjälpa andra eller ligger det ibland dolda motiv bakom? När är det bättre att vara hård och rationell?

Den tibetanska läraren Chögyam Trungpa Rinpoche myntade termen ”Idiotmedkänsla”. Detta begrepp syftar på gärningar utförda av människor som tror att de agerar utifrån medkänsla, men som i själva verket agerar själviskt utan att ha gjort något utav godo för någon.

Ansvar före medkänsla

Min ettåriga son kan trigga min medkänsla mer än någon annan. När han vill stanna kvar på lekplatsen fast det är dags att gå hem och göra sig redo för att sova. Tårarna rinner från hans stora ögon och han viftar med sina små knutna nävar mot himlen. Men jag stålsätter mig och försöker övertyga honom om att han får leka imorgon också.

Om jag lät min son kontrollera sina egna mat och sovtider bara för att jag inte vill göra honom ledsen. Skulle det inte bara vara ett exempel på missriktad medkänsla, det skulle även göra mig till en dålig förälder. Eftersom jag vet bättre än min son om vad som är bra för honom, är det mitt ansvar att få honom att göra det, även om det temporärt gör honom ledsen.

När medkänsla handlar om själviskhet

Om jag skulle låta min son bestämma vad han vill göra, fast det är dåligt för honom, bara för att jag inte vill se honom ledsen. Då skulle det vara något jag gör för att jag inte vill må dåligt. Det skulle i längden inte vara något jag gör för hans eget bästa. Ett annat exempel är när en vän lider av alkoholproblem och han ringer dig för att få hjälp att få tag på mer sprit. Agerar du för hans bästa eller för att du ska må bra av att hjälpa honom för stunden?

När du ger din vän som redan druckit för mycket, mer alkohol. Då är du en ”enabler” du hjälper någon att skada sig själv, du möjliggör ett destruktivt beteende.

Medkänsla som självskadebeteende

Självuppoffring kan vara något av det ädlaste som finns. Som en soldat som drar ut i krig för att försvara sitt land, eller en moder som sätter sitt liv på spel i födseln av sitt barn. Men ibland är självuppoffring endast en form av självskadebeteende ,som i längden inte gynnar någon. Likt föräldrar som låter sina barn bo hemma i vuxen ålder utan att arbeta eller göra rätt för sig.

Dessa föräldrar offrar inte bara sina egna resurser och tid. De gör sina barn en farlig otjänst genom att beröva dom de erfarenheter de behöver för att klara sig själva. Den dag deras föräldrar inte finns där för att ta hand om dom. Många skadar även sig själva genom att stanna i destruktiva förhållanden, genom att tolerera en manipulativ chef och genom att fortsätta umgås med ”vänner” som har ett dåligt inflytande.

När du inte konfronterar andras dåliga beteende i din närhet, lär dom sig aldrig att det dom gör är fel, och du fortsätter att vara ett offer. Säg ifrån, och om dom inte vill förändras – avlägsna dig från dem.

Medkänsla som skadar dina närmaste

I vår del av världen ser vi idag medkänsla mot andra, som inte är en del av vår egen familj eller grupp, som en särskilt ädel form av medkänsla. Att offra din egen grupps välbefinnande till förmån för en grupp som du inte har några band till lyfts ofta fram som höjden av altruism. Denna form av ”medkänsla” som en dansk författare kallar ”egohumanism” är inte bara extremt självisk utan dessutom ett tecken på avsaknad av verklig medkänsla på gränsen till psykotiskt beteende.

Det är ett sätt att distansera sig från nära relationer till förmån för godhetssignalerande för att vinna uppskattning från andra egohumanister.

I praktiken kan detta vara att, istället för att hjälpa den gamla damen du bor granne med att handla matvaror, eftersom nedskärningar inom äldreomsorgen gör att hon inte har råd med assistans. Skickar du hundra kronor till en organisation som vill rädda någon sällsynt insekt i Nairobi, och skriver om detta i sociala medier för att få uppskattning från andra som också vill signalera sin godhet.

Istället för att göra något jobbigt för någon annan, som dessutom kräver mänsklig kontakt, utan att få mycket uppskattning från andra. Gör du en enkel gest som kräver få resurser och lite tid samt ger dig omedelbar uppskattning.

Medkänsla är en resurs som bör användas taktiskt

Varje gång vi flyger blir vi instruerade, vid en nödsituation ska vi sätta syrgasmasken på oss själva, innan vi hjälper våra barn. Innebär detta att flygbolagen hatar våra barn? Nej det kommer från insikten att om föräldrarna blir medvetslösa, för att de prioriterade att hjälpa sina barn på med syrgasmasken först, kommer de inte kunna hjälpa sina barn efter att dom fått på dem syrgasmasken. När jag läste psykologi fick jag lära mig att människor har en biologisk instinkt att dela in omvärlden i en hierarki av mer eller mindre viktiga grupper.

I den primära gruppen har vi vår egen familj, släkt och nära vänner. I den sekundära gruppen har vi bekanta, kollegorna, det lokala samhället och så vidare. Att prioritera de närmsta först är inte bara en sund och naturlig inställning, den är praktisk. Om alla människor försökte fokusera på alla andra människors behov lika mycket hela tiden, skulle ingenting i samhället fungera. Ingen människa är kapabel till att känna lika mycket medkänsla för alla människor på planeten samtidigt (sådana egenskaper tillskriver vi istället Gud eller jultomten), vi människor måste prioritera.

En sund, praktisk och fungerande medkänsla

Den första och viktigaste personen du måste ha en genuin medkänsla för, är dig själv. Med det menar jag inte att du ska sko dig själv på andras bekostnad. Jag menar att du måste prioritera att vara stark och frisk, mentalt och fysiskt. Om du inte är det, kommer du ändå inte att vara till någon nytta för dig själv eller någon annan, du kommer snarare vara en belastning. Det innebär att du ständigt arbetar på dig själv som man och att du lever efter de fyra manliga dygderna (länk).

I andra hand måste du prioritera din egen stam, dina bröder, din familj släkt och nära vänner. Det innebär först och främst att du ser till att ingå i en grupp av män du kan lita på med ditt liv, som du delar gemensamma värderingar och mål med. Din familj och framförallt dina barn är vad du kämpar för, men dina bröder kämpar du med, dessa är den kedja där du ingår, som håller din stam samman, trygg och framgångsrik.

I tredje hand kan du fundera över vad som gynnar ditt land och folk, till exempel när du går till valurnan var fjärde år. Resten av världen består av andra stammar som du kan förhålla dig till genom handel, utbyte av lärdomar och erfarenheter med mera, så länge du är medveten om och respekterar att alla stammar sätter sin egen primära grupp först.