Vad kan män lära sig av en serie från sent 90-tal riktad till kvinnor? Handlar Sex and the city om att lyfta fram ”starka och självständiga kvinnor?” eller innehåller den ett mer subversivt budskap?

Sex and the city var en dramakomedi-serie som sändes mellan 1998 till 2004. Serien handlar om fyra överklasskvinnor kvinnor i 30-40 års åldern, boendes i Manhattan. När serien startade, var jag en av de män som utan att ha följt serien, såg den som ett uttryck för feministisk propaganda. Men under årens lopp har jag ”råkat” se repriser av några avsnitt från serien. Idag måste jag erkänna att jag tycker handlingen är ganska underhållande. Och nu när jag har betydligt mer erfarenhet av kvinnor, kan jag säga att den är ganska trovärdig i skildrandet av deras beteenden och intressen.

Är Sex and the city en feministisk serie?

Vid en första anblick är det lätt att missta Sex and the city för att vara en feministisk serie. Den skildrar trots allt fyra kvinnor som är ekonomiskt framgångsrika, lever promiskuöst och som inte verkar prioritera traditionella förhållanden. Men om man följer serien ett par säsonger, blir det uppenbart, att trots dessa kvinnors ambitiösa jakt på pengar och karriär. Längtar dom innerst inne efter traditionella manliga män att gifta sig och skaffa familj med. Den kvinnliga journalisten Joan Swirsky, boende i New York, skrev följande år 2003:

”Ännu ett exempel på att feminismen är död, är populariteten av Sex and the city, HBO-serien som skildrar kvinnor i 30-40 års åldern. Och skickar ut det oundvikliga budskapet till både yngre och äldre kvinnor. Att karriärer, utseende och skenbar intelligens, är ingenting jämfört med att göra allt för att hitta en man. Inkluderat ändlös besatthet av män, och att ha sex med flertalet män utan vare sig kärlek eller genuint intresse.”

Hur skildras männen i serien? Vad vill kvinnor ha?

Huvudkaraktärerna lyckas ligga med ett imponerande antal män genom serien. Ibland en till två män per avsnitt, och serien består av 94 avsnitt så du kan räkna själv. Majoriteten av dessa män är inga ”average Joes” som jobbar 9-5. De är rockstjärnor, företagsledare, politiker, porrskådisar och författare. Dessa korta bekantskaper avslutas oftast för att männen hade hemliga konstiga beteenden, för att de var otrogna eller inte ville binda sig.

Detta är en outtalad indikation, på att dessa män inte såg dessa kvinnor som värdiga till förhållanden, utan bara utnyttjade dem för sex. Vilket är logiskt, varför skulle framgångsrika män vilja binda sig med promiskuösa kvinnor som passerat sin mest fertila ålder?

Hur skildras ”snälla killar” i serien?

Emellanåt ligger några av kvinnorna med snälla killar (Niceguys), ofta någorlunda motvilligt för att ”ge dem en chans”, för att de är uttråkade eller bara av ren sympati. Men i de flesta fall lämnar dom dessa män ganska omgående, ofta under förödmjukande former. Genom att förklara för dem att de är töntar eller bara genom att öppet vara otrogna mot dem.

Budskapet i serien, om vad kvinnor vill ha, och vad dom inte vill ha är tydligt. Snälla killar som är trogna, arbetar hårt och anstränger sig för att hålla kvinnorna nöjda. Upplevs som oattraktiva, töntiga och misslyckade. Vad dessa kvinnor söker är män som är framgångsrika, attraktiva, oförutsägbara och som inte vill binda sig.

Mr Big, skildrandet av en alfahanne

Den viktigaste manliga karaktären i serien, är huvudpersonen (Carries) dröm-man. Vi får aldrig veta hans riktiga namn, men alla hänvisar till honom som Mr Big. Namnet syftar till att han är rik och mäktig, samt att han är ”out of her league”. Mr Big är på många sätt motsatsen till Carries karaktär, han är traditionell, han går med sin mor till kyrkan på söndagar, han är obekväm med hedonistiska sammanhang (som när Carrie tar med honom på ett bögbröllop).

I ett samtal mellan Carrie och Mr Big i början av serien diskuterar de långvariga relationer.
Den cyniska Carrie gör narr av giftermål eftersom de ofta slutar i skilsmässa. Varpå Mr Big säger ”bättre att ha älskat och förlorat, än att inte ha älskat alls”. Då frågar Carrie hånande ”har du upplevt ”äkta kärlek”? Mr Big sätter sig i en taxi, vevar ned rutan och svarar stoiskt ”ja det har jag” och åker iväg. Kvar står Carrie, ledsen över insikten att hon aldrig upplevt kärlek, och skamsen för att hon erkänt det för mannen hon vill ha.

I slutändan gifter sig Carrie med Mr Big, vilket är det minst trovärdiga i serien (om man inkluderar filmerna). Att en framgångsrik man, som inte vill ha några barn, skulle gifta sig i huvud taget. Och med en promiskuös golddigger som passerat sina bästa år. Bortsett från detta är Mr Big urtypen av en alfa. Han är självsäker, andra befinner sig i hans frame, han jagar inte kvinnor och försöker inte vara dem till lags.

Carrie, en kvinnlig förebild? Eller ett avskräckande exempel?

Huvudpersonen i serien ”Carrie” är en krönikor som skriver om relationer och sex, varav namnet ”Sex and the city”. I sitt skrivande utgår hon från sitt eget dejtande och sina vänners liv. Vid en första anblick verkar hon leva ett glamoröst liv. Men de flesta av hennes korta relationer slutar i hjärtesorg eller i att hon känner sig mer desillusionerad och bitter. Hon är ofta oansvarig, både i sina relationer och i övrigt. Hon är även otrogen mot en av männen som är mest seriös och tar hand om henne, genom att ha sex med sin dröm-alfa Mr Big, som istället inte vill binda sig.

Inte alls så roligt som det verkar

Flera gånger i serien framgår det även att hon inte alls är så nöjd med sitt liv som hon vill ge sken av. I ett avsnitt dejtar hon en ung kille som fortfarande går i College. När hon blir inbjuden av honom till en fest med hans kompisar där dom ska leka sanning eller konsekvens, inser hon plötsligt sin egen ålder. I slutet av serien, när Carrie och Mr Big är på en tillställning, blir hon tillfrågad av en kvinna om hon har några barn. Carrie svarar att hon och Mr Big inte tänker skaffa några barn. Alla runtom tittar ner i marken eller med medömkan. Detta sårar uppenbarligen Carrie som börjar ifrågasätta deras beslut.

I sista filmen om Sex and the city (två filmer kompletterar serien) är Carrie besviken på att Mr Big börjar bli bekväm och hellre vill mysa framför tvn än att gå ut och festa. Trots att Carrie vid det här laget närmar sig femtiostrecket, beter hon sig på många sätt fortfarande som en oansvarig tonårsflicka. Jag säger inte att Tv-tittande är den bästa förströelsen, men det finns många andra nöjen för ett vuxet par att ägna sig åt än att gå ut på krogen.

Samantha och priset för att rida karusellen

Den mest extrema karaktären i serien är Samantha. Hon är äldst i gänget och den mest promiskuösa av dem. Stora penisar och avancerade sexlekar är fokus i hennes liv, hon prövar även att leva i ett lesbiskt förhållande. I ett avsnitt har Samantha ådragit sig en rejäl förkylning, samtidigt som hon är hemma och försöker sätta upp gardiner eller något liknande. Hon märker att hon inte kan sätta upp gardinerna själv, så hon tar fram sin tjocka bok med telefonnummer till män hon legat med och börjar ringa efter hjälp.

Men när männen på andra sidan linjen märker att hon är förkyld, och att hon inte är ute efter sex, vill dom inte ha något med henne att göra. Detta avsnitt borde tjäna som ett avskräckande exempel för kvinnor som vill rida kill-karusellen genom livet. Män har oftast ingen respekt för promiskuösa kvinnor, och tillskriver dem inget värde utanför sängen.

Rekommenderar jag serien?

Jag skulle inte vilja att min dotter tittar på serien. För trots att den skildrar dessa kvinnor som rätt tragiska livsöden, är det ändå en hel generation av kvinnor som ser huvudkaraktärerna som föredömen. För män som inte är bekanta med sexuell dynamik, rekommenderar jag att först läsa Rollo Tomassis bok ”The rational male”, därefter kan dom se några avsnitt av denna serie för att illustrera poängerna i boken. Men för män som är medvetna om sexuell realism och har mycket erfarenhet av kvinnor, kan Sex and the city vara rätt underhållande.