Kultur och nöje

Recension: Gotham – om en pojkes väg mot man

Jag slötittar på serien Gotham, en historia som berättas långsamt och innehåller en hel del undermåliga element både vad gäller manus och prestationer av skådespelare. Men det är en intressant skildring av den unge Bruce Waynes väg till att bli man (och Batman).

Det som slår mig med denna serie är främst att det är skönt med en ”hjärndöd” serie som inte behöver följas med full fokus. Om du svarar på ett SMS eller går en sväng på toa utan att stoppa ett avsnitt missar du inte speciellt mycket. Det hade varit en nackdel med många serier, och jag hade kallat dem oengagerande, men i detta fall är det en fördel.

Gotham innehåller fem säsonger, och varje säsong är runt 20 avsnitt. Extremt många avsnitt således. Det här är av det klassiska TV-formatet, och hade förmodligen passat att sända varje kväll. Varje säsong har någon form av tema, med allt ifrån galna vetenskapsmän till hemliga organisationer och virus. Allt utspelar sig i staden Gotham. Här bör du sluta läsa om du inte vill ha spoilers.

Kända ansikten

Flera av skurkarna i serien känns igen från den gamla serien och även sentida filmer. Nu när jag är inne i fjärde säsongen har Pingvinen, Gåtan, Scarecrow, Catwoman och Ra’s al Ghul synts till, men ännu ingen Joker (det finns figurer som påminner, dock). Det är intressant att se hur de kom till, och hur de förhåller sig till varandra. Exempelvis den intressanta relationen mellan Pingvinen och Gåtan.

Den stora behållningen är betjänten Alfred, som här är yngre och en ex-militär som är mycket duktig på närstrid. Han är vältränad och går ständigt iförd kostym. Med sin engelska accent påminner han väldigt mycket om James Bond. Han är en strikt och vänlig fadersfigur som påminner den unge Bruce om stoiska ideal.

Varför jag gillar Gotham

Bortsett från några riktigt störande och dåligt spelade skurkar (Fish Mooney framförallt) och bitvis en riktigt tunn intrig, finns här en intressant historia i botten. Relationen mellan Alfred och Bruce, och den senares jakt på sina föräldrars mördare har en behållning. När Alfred fostrar den unge Bruce och tränar honom, är det idel manliga dygder som förespråkas.

Det finns en och annan scen som är minnesvärd, som när Bruce Waynes föräldrars mördare kallar Bruce för ”son”. Hans förklaring är att rika män som Bruce far skapat staden, och att staden skapat banditerna. Och att banditerna i sin tur formar invånarna i staden. Tänkvärt i sin enkelhet, och något som stämmer med Maskulints meme om hur hårda män skapar goda tider, och goda tider skapar dåliga män, som i sin tur skapar dåliga tider.

Tidigare artikel

Undvik sunk cost-tänkande - låt inte det förgångna styra framtiden

Nästa artikel

Tre frågor varje man borde kunna svara på - din pitch

Författaren

Dan Forslund

Dan Forslund

Dan är en författare och coach med produktivitet och psykisk hälsa som fokus. Utöver produktion av böcker driver han en podd och håller workshops i produktivitet. Till vardags jobbar han som SEO-strateg och content writer.

Läs Dans texter om produktivitet och personlig utveckling på hans blogg: danforslund.se

Inga kommentarer

Kommentera