Har någonsin våld varit så vackert? Det är frågan jag ställer mig när jag ser på serien Spartacus från 2013. Här flödar blodet, men det är mer som färger på en oljemålning än en orgie i splatter och våld.

Spartacus är en historisk figur, som enligt vissa uppgifter ska komma från Thrakien (som låg i en region mellan Grekland och Turkiet). Det är dock inte helt belagt. Denna krigare allierade sig först med Rom, för att sedan komma i konflikt och bli slav. Därefter slogs han som gladiator, och blev senare en stor upprorsledare. Mer än så vill jag inte säga, av hänsyn för den som inte har sett serien. Spartacus blev även film 1960 med Stanley Kubrick som regissör.

Dramaturgiska strider

Inledningsvis störs jag av det teaterliknande upplägget med kulisser som knappt ser verkliga ut, och överdrivna mängder sprutande blod så fort någon får minsta skråma. Det förekommer även en hel del slow motion vid blodsutgjutelserna. Detta första intrycket faller dock på skam, och likt filmen ”300” blir det som först upplevdes irriterande något av en styrka.

I Spartacus är nämligen striderna minutiöst regisserade. Jag skulle kalla det för koreografi, för det är som en sorts dansuppvisning. Varje steg, bensvep, skiftande av balans, knytnävsslag eller hugg med svärd är noga uttänkt. Detta är nästan som en manual för stridskonst. Jag som tidigare har hållit på med judo känner igen mig i hur vår sensei visade kasttekniker eller svep steg för steg.

Spartacus – en uppvisning i stoiskt sinnelag

I denna serie är det inga män som går runt och spänner sig och spelar tuffa. Här är det rå jargong och hård attityd som gäller, men männen pratar från hjärtat och håller stoiskt sinnelag högt. Den som inte kan tygla sina tankar eller känslor riskerar nämligen att dö en brutal död, i arenan eller till och med under träning.

Ingen av de framstående gladiatorerna tvekar inför även den mest skräckinjagande fiende. De ser döden i strid som den största äran, och blir förnedrade om de tvingas tillbringa tid till vila för att bli återställda. På detta sätt påminner de om andra stolta krigarfolk, som våra egna nordiska vikingar till exempel.

Några av de stora behållningarna med serien

Jag har jublat och skrattat många gånger under denna serie. De fantastiskt storslagna striderna på arenan är en anledning, men även de enastående svordomarna (”by Jupiter’s cock!”) roar en man som mig. Handlingen är linjär och inte så mångfacetterad, men ändå är manuset välskrivet och bjuder på bra dialoger. Allting är väldigt vackert i såväl scenografi som filmning och klippning. En fröjd för ögat på alla sätt.

Jag uppskattar även att alla former av moralpolis lämnats utanför. Här är det idel kluvna skallar och sprutande blod, vilda sexorgier som får Game Of Thrones att blekna, och en oförfalskad skildring av homosexuell kärlek mellan män som får kyrktanter att springa och gömma sig.

Ingen politisk korrekthet

Kvinnorna hade enligt den tidsanda som råder kunnat skildras som vildsinta krigare som dräper stora starka män, men den vägen väljer inte teamet bakom Spartacus. Kvinnorna framställs inte heller som dumma våp. Några få är med och krigar, och vinner/faller med skicklighet utifrån sina egna fysiska förutsättningar.

Det är tydligt att serieskaparen inte har velat plocka billiga poänger med alla eftergifter till politisk korrekthet som detta kräver, utan väljer att berätta en svulstig och smaskig berättelse om hämnd, ära och frihet. Värdig för nominering till tidigare instiftade Keith Michaels-priset.