Under några år i mitten av 1800-talet levde filosofen Henry David Thoreu torparliv vid sjön Walden. Han skrev en bok om detta, som är en av hans mest kända verk. Jag har läst den svenska översättningen.
Henry David Thoreau – en själsfrände som jag aldrig träffat
Redan innan jag läste den här boken visste jag att vi delade flera ideal, jag och herr Thoreau. Anti-konsumism/ogillande av det moderna samhället, enkelhet, naturnära leverne och, åtminstone delvis, enslingens liv. Jag drev tidigare en blogg vid namn Mannen från skogarna (som inte är nedlagd, utan väldigt väldigt inaktiv), och redan innan jag hade hört talas om Thoreau var jag inne på samma spår. Så givet allt detta, har jag dragit på läsandet av boken – ville inte bli besviken.
Blir jag besviken på Walden då?
Både nej, och ja. Thoreau glimmar till vid ett flertal tillfällen, och hela den första delen av boken är jag fängslad. Hans kritik av dåtidens samhälle är mitt i prick även på dagens (tur att han inte fick uppleva vad vi upplever i dag), och det är just i kritiken av samhället han är som bäst. Tankar kring varför vi lever, om vi inte borde bli nya människor innan vi köper nya kläder, tidens gång, enkelhetens harmoni och andra närmast österländska funderingar slår an en sträng i mig.
Ju längre in i boken jag kommer, desto mindre intressant blir den. När Thoreau bott i skogen över ett år börjar betraktelser av samhället avta, och istället får vi ta del av målande beskrivningar av det lokala djurlivet, årstidsväxlingar och liknande. Inget fel med detta, men det är bara inte lika intressant. Det är intressant med de praktiska tingen, hur han odlar och jagar – men inte vad fåglarna gör och så vidare.
Varför är det ointressant med djurlivet?
Jag är uppväxt på landet, har ägnat större delen av barndomen åt att bygga kojor och leka i skogen. Skogen har varit, och är, ett tempel för mig fortfarande. Det är något av en självklarhet för mig att vara en del av naturen. Av den anledningen kanske jag tar saker för givna kring detta.
Det ska dock sägas att det är inspirerande att se hur vistelsen påverkar författaren. Från att ha varit fokuserad på samhället, och kritiserat det, omsluts han allt mer av harmoni ju längre boken kommer. Till slut är samhället och dess invånare bara en parentes i bakgrunden. Detta är ett bevis på att enkelheten är det rätta.
Borde du läsa Walden?
Jag rekommenderar Walden. Men jag rekommenderar att du läser boken när du inte har bråttom eller gapande barn runt dig. Denna bok kräver sin tid, och det är lätt att tappa fokus när författaren är inne på sina naturbeskrivningar. De är detaljerade och skickliga, men precis som hos naturen själv sker saker långsamt. Den som är för rastlös missar storheten.
Fler recensioner:
A More Complete Beast av Jack Donovan
The Professor in The Cage av Jonathan Gottschall
Också relevant:
