I flera delar av västvärlden (främst i USA) har det uppstått rättsorganisationer för män, så kallade MRAs (Mens Rights Activists) som likt feministerna arbetar för sitt sina rättigheter och friheter. I Sverige har vi detta representerat i den svenska avdelningen för A Voice For Men. Men finns det någon grund för detta?
Absolut, män i västvärlden är definitivt diskriminerade i många juridiska frågor, framförallt vad gäller rätt till vårdnaden av barn och umgängesrätt med sina barn som ofta förvägras av bittra exfruar utan grund. Män är oftare utsatta för våld från både andra män och kvinnor, män begår oftare självmord än kvinnor, män jobbar oftare med farliga jobb än kvinnor och så vidare. Man kan även nämna falska anklagelser om sexuella trakasserier, oönskade graviditeter och dylikt där män är nästintill rättslösa.
Ur ett jämställdhetsperspektiv finns det en många anledningar till att tala om mäns rättigheter. Men det finns tre stora problem med att organisera sig som en jämlikhetsrörelse för män.
Män kommer aldrig bli accepterade som offer
Trots alla påståenden från media, filmer och politiker om att det inte finns några väsentliga skillnader mellan män och kvinnor är ändå utgångspunkten indirekt i alla diskussioner att män är så pass överlägsna kvinnor att de aldrig kan vara offer. Oavsett hur många kvinnliga mma-fighters man lyfter fram och hur många kvinnliga actionhjältar Hollywood producerar är det alltid underförstått att kvinnor är fysiskt svaga och mentalt sköra varelser som särskilt män måste vara väldigt försiktiga med för att inte skada på något sätt.
Hur många män blir tagna på allvar om de går till polisen och säger att deras fru har misshandlat dem? Vem tar en man på allvar som hävdar att han känner sig kränkt för att en kvinna har tafsat på honom? På Facebook finns det grupper som ”vita kränkta män” där man gör sig rolig över män som upplever orättvisor, och dessa grupper lyfts även fram och hyllas i media. Underförstått är att män alltid är för fysiskt starka och överlägsna kvinnor på alla plan för att någonsin kunna vara offer.
Om vi vill spela offerspelet måste vi acceptera dess regler
Om vi vill kämpa för män ur ett jämställdhetsperspektiv för att få mer friheter då måste vi även acceptera feministernas idéer om att män måste anpassa sig efter deras ideal. Den egalitära jämlikhetsideologin som feminism och andra ideströmningar i offerspelet bygger på, utgår ifrån idén om tabula rasa (the blank slate) att vi föds som oskrivna blad och att alla biologiska skillnader mellan grupper av människor är oväsentliga eller rentav påhittade av ett illasinnat patriarkat (män) för att kontrollera kvinnor. Utifrån denna verklighetsuppfattning vill man därför tvinga fram jämlikhet genom positiv diskriminering, kvoteringar och dylikt.
Om vi utgår från samma utgångspunkt som feministerna att det inte finns några större skillnader mellan män och kvinnor och att vi därför behöver lagar och politiska påtryckningar för att uppnå jämlikhet, då kommer vi även bli tvungna att gå med på feministernas argument för jämlikt fördelade föräldradagar, att män ska amma barnen med låtsastuttar och andra vansinniga idéer. Risken är att om vi försöker spegla den feministiska rörelsen med en rörelse för mäns rättigheter kommer vi tvingas att acceptera ännu fler galna idéer och regler från jämställdisterna.
Är offerrollen förenlig med manlighet?
Den kanske viktigaste frågeställningen är om offermentaliteten är förenlig med att vara en man? Jag tror de flesta män känner instinktivt att så inte är fallet vilket troligtvis är den största anledningen till att en rättviserörelse för män inte vunnit några större framgångar. Att vara en prinsessa i nöd är en kvinnlig grej, och det är inte värt att kämpa för mäns välmående och frihet om vi samtidigt förlorar det som gör oss till äkta män, fäder, krigare, beskyddare.
Att som män identifiera oss själva och framställa oss själva som offer kanske ger oss några retoriska fördelar i samhällsdebatten, men i längden tror jag att det gör oss svagare och till sämre män. Det är inte värdigt av män att be om rättigheter, vi tar oss rättigheter genom hårt arbete, kunnighet och om det behövs – med våld, som män alltid har gjort genom historien. Det som däremot har börjat växa fram och vinna framgångar är en organisationer för män som fokuserar på personlig utveckling, för att vinna mer makt och inflytande i sinna liv, detta är vad Maskulint handlar om.
Vad kan män göra för att förbättra sitt utgångsläge?
Bara för att vi inte tänker acceptera en roll som offer betyder inte att vi måste lägga oss ned och acceptera när vi blir angripna och fråntagna våra rättigheter, vi bör givetvis försvara oss med alla till buds stående medel, juridiskt, ekonomiskt och på andra sätt. Men det viktigaste vi kan göra för oss själva personligen och för män som kollektiv är att omsätta de manliga dygderna i handling. Svaret på feministiska påtryckningar är inte att bli mer feminina för att få en plats vid offerbordet, svaret är att värna traditionell manlighet och arbeta för att bli bättre män.
Vi kommer att vinna, men just nu måste vi rida tigern
För oavsett hur mycket media försöker framställa sojaätande hipsters och metrosexuella lattepappor som det nya mansidealet är det fortfarande traditionellt maskulina män som är mest attraktiva för kvinnor och som väcker beundran hos andra män. Även om feminister är väldigt skräniga och syns mycket i media i Sverige, är dom en pytteliten minoritet globalt sett.
Skillnader mellan män, fysiskt och mentalt är även förankrat i den mänskliga biologin, detta bekräftas både i empirisk vetenskap och det manifesterar sig på arbetsmarknaden. Flera undersökningar har visat att i Skandinavien som har de mest jämställda samhällena i världen (med störst möjlighet att själv välja yrke) är även de länder där män oftast väljer traditionellt manliga yrken och kvinnor väljer traditionellt kvinnliga yrken.
Idéer som att det inte finns några skillnader mellan kvinnor och män och att manlighet spelat ut sin roll strider både mot den mänskliga historien och mänsklig biologi och därför kommer inte dessa att hålla i längden. !
