Det är dags för svenska män att omfamna en konstruktiv normkritik

Denna inledande text kommer vara starten på en längre artikelserie som handlar om vilka manliga normer och föreställningar som jag anser är värda att omfamna helt eller delvis och vilka som är värda att ifrågasätta och dekonstruera.

För den som först vill veta vad normkritik är, om dess historia och varför jag anser att den inte bör förkastas helt och hållet, kan läsa min essä om detta på min personliga hemsida.

I offentligheten ser jag främst två olika extrema inställningar till manlighet varav de flesta män (i min erfarenhet) verkar ganska ointresserade eller bara väljer en inställning till detta som gör att de slipper gräva djupare i dessa frågor.

De flesta företrädare för dessa inställningar lever ofta på clickbait och verkar mer intresserade av att provocera sina motståndare mer än att komma fram till några rimliga eller användbara slutsatser.

Den etablerade och mestadels negativa inställningen till manlighet

I dagspressen på nyheterna och i populärkulturen ser man ofta inlägg om maskulinitet som ”toxisk” och sentiment som ”män tar för mycket plats” eller någon form av retorik som handlar om att män borde vara mer som kvinnor, även om det inte är direkt uttalat. (länkar till exempel på detta).

Jag kan föreställa mig och medge att den process som lett fram till denna typ av inställning var välbehövlig en gång i tiden, för att göra mansrollen mindre rigid och intolerant med en större bredd för olika sorters manliga uttryck.

Det är givetvis okej för de män som vill omfamna detta, men när denna sistnämnda form av manlighet verkar påtvingad, skapar det givetvis mycket ressentiment och motstånd från majoriteten av män som inte känner igen sig i denna beskrivning. Detta i sig lämnar tyvärr ofta öppet för en lika radikal motpol som vill verka för en sorts återgång till en form av manlighet som dominerade i 50-talets USA eller till och med i dagens Iran.

Utmanare och företrädare för traditionell maskulinitet

Främst i sociala medier, men även i poddar och i tv-debatter från företrädare så åtskilda som poddaren tillika kampsportaren Joe Rogan, professorn i psykologi Jordan Peterson och hallicken Andrew Tate, ser man olika argument för maskulinitet.

Från mer seriösa argument som ”vi behöver män som ett komplement till kvinnor” och ”det är främst män som bygger och upprätthåller samhällets infrastruktur vilket förtjänar erkännande”. Till mindre seriösa argument som oftast verkar vara till för att provocera genusvetare, med argument som ”riktiga män kör bara manuellt” eller ”alla kvinnor som inte är konservativa är slampor” och dylikt.

Jag kan delvis känna igen mig i de förstnämnda argumenten där vi erkänner och uppskattar mannens roll i samhället utan att försöka förminska kvinnor.

Världen blir rikare av en mångfald av maskulina uttryck

Det finns utrymme för män som nästan beter sig som parodier av ”alfahannar” som MMA-Fightern Connor Mcgregor som lever på att spöa andra män (i ringen och ibland utanför).  För manliga nördar som älskar att titta på Harry Potter och som brinner för att bli mästare i programmering. För flambojanta män som jobbar som frisörer som älskar mode och så vidare.

Jag minns att Alexander Bard (förövrigt en man som retar nästan alla kategorier av män, vilket jag uppskattar) sa i en intervju att det finns ett naturligt begär efter transgression i människor. Jag tror att detta är särskilt sant i västvärlden. För att söka könsöverskridande och tvärkulturella lösningar är också en del av den faustiska andan, oavsett vad reaktionära män och traditionalister anser om det.

Betyder detta att jag vill se transor läsa sagor för barn? Att vi ska tillåta sexualisering av barn eller ge utrymme i offentligheten för vilka depraverade sexuella uttryck som helst? Nej givetvis inte, jag är starkt emot alla dessa saker. Men jag känner lika starkt för att vuxna människor som frivilligt ägnar sig åt sexuella uttryck och nöjen ska få göra detta ifred utan att bli diskriminerade eller förföljda.

Majoriteten av män kommer naturligt dras till traditionell manliga roller och det är okej

Problem som uppstår när det gäller ifrågasättande och utforskande av traditionellt sexuella normer är, precis som när det gäller social ingenjörskonst i feminismen eller mångkulturens namn, när det kommer till tvång, kvoteringar och ”omvänd” diskriminering.

I verkligheten vet vi både från mänsklig biologi (länk) till antropologiska och historiska studier (länk) att de flesta män alltid har, och sannolikt alltid kommer, att dras till traditionellt manliga roller (även om uttryck för dessa givetvis också förändras med tiden). Men om det är okej för män att inte försöka vara traditionellt maskulina borde även det omvända vara sant. Lev och låt leva helt enkelt.

Ofta är det normbrytande något positivt

Att vi låter något vara en norm behöver inte leda till intolerans mot de som avviker från normen, tvärtom kan det leda till att avvikelsen blir något attraktivt och spännande. De flesta män har aldrig varit i ett slagsmål, men väldigt många män tycker om att se män fightas. De flesta män skulle aldrig få för sig att ta på sig kvinnokläder, men många män (inklusive jag själv) kan tycka att crossdressing är roligt och fascinerande som fenomen.

I själva verket utgör ofta det som är en norm en språngbräda för normkritik. De mest kända och framgångsrika ateisterna som Richard Dawkins och Sam Harris har haft en religiös uppfostran och tjänar ändå (eller kanske tack vare detta) sitt levebröd på att kritisera det de avskyr – religion.

Men vad skulle dessa män vara och göra utan några religioner att kritisera? Just nu går konservativa medier och politiker framåt, men främst för att de kritiserar extrema uttryck av liberalism. Men hur intressanta skulle dessa personer vara utan något att bekämpa (och vice versa).

Vi behöver diversifiering och polarisering för att utvecklas

Den evolutionära processen bygger på genetiska mutationer (avvikelser) och en kamp mellan olika preferenser för vilka avvikelser som ska bli de nya normerna. Den som företräder en preferens över en annan kommer alltid att se ”den andre” som det onda. Men utan avvikelser och utan process för att avgöra vilka avvikelser som är önskvärda så sker ingen utveckling, detta är Eden – men också jävligt tråkigt.

Tänk om den bibliska berättelsen slutade med ”kvinnan sa nej till äpplet från kunskapens träd” sen levde hon vidare med Adam i all evighet för att bara göka och käka frukt hela dagarna, hur intressant hade det varit?

Alltför länge har vi lämnat walkover i diskussionen om normkritik

Till skillnad från de flesta manliga debattörer som är kritiska till genusteorier på högerkanten eller i vad som kallats manosfären, tänker jag inte längre bara förkasta sådant som normkritik, queerteori och dylikt utan att faktiskt se på argument för dessa saker objektivt. Den nionde regeln i Jordan Petersons ”rules for life” är trots allt:

Personligen har jag bara läst fem poäng om genus på universitetet i religionshistoria, även om  jag skrivit om manlighet sedan 2017 och varit aktiv i debatten sedan dess i många av dessa frågor. Men jag vill ändå göra mitt bästa i att förstå den rådande diskussionen om könsuttryck och identitet för att komma med konstruktiva bidrag som för oss framåt i samtalet.

Några av de områden jag anser att vi behöver prata om:

Här följer några av de ämnen jag vill ta upp i den följande artikelserien om normkritik. Denna kommer säkerligen uppdateras allteftersom och jag tar tacksamt emot förslag på fler närliggande frågor (kontakt).

Manliga yrken och rollen som försörjare

Manlig aggression och våld

Om manliga kroppsideal, steroider och kroppsdysmorfi

Manlig sårbarhet, om stoicism och att våga visa känslor

Manlighet, risktagande och aggression

Mode för män, var går gränsen för vad som är omanligt?

Hemmapappor, lattepappor och uppfostran av pojkar

Jag kommer återkomma till dessa frågor i följande artiklar.