Det pratas ibland om mans- och kvinnoyrken, där kategoriseringen utgår från hur ofta män eller kvinnor jobbar inom dessa yrken. 50 procent av respektive kön sägs ofta vara en perfekt mix, var nu den idén kommer i från. Istället för att titta på procent kan det vara fruktbart att undersöka vad yrkena kräver.
Det är något av en motsägelse att säga att kön saknar betydelse, och samtidigt försöka kvotera in ”fifty/fifty”, men det lämnar vi därhän i den här artikeln. Vad jag vill säga är att de naturliga skillnader som finns mellan män och kvinnor kan vara av godo när det gäller att tillsätta positioner på arbetsplatser.
Omfamna skillnaderna
Män och kvinnor är olika. Några exemplar av männen är som kvinnor, och vice versa, men det är inte intressant. Det intressanta är att dessa olikheter är bra för vilken arbetsgivare som helst. För den som stirrar sig blind på ”mansyrken” eller ”kvinnoyrken” missas lätt det här, men för den som omfamnar skillnaderna och hyllar dem – ja, där finns det saker att hämta.
En manlig sjuksköterska har ett annat perspektiv än kvinnorna. En kvinnlig lastbilschaufför har ett annat perspektiv än männen. Ett konkret exempel är dagisfröknarna som mina barn hade. Kvinnorna anordnade oftare sagostunder och ”mys”, medan männen spelade innebandy och lekte fler fysiska lekar. De kompletterade varandra.
Manligt perspektiv
Ibland får män inom kvinnoyrken skit för att de är omanliga, men det är ett ogenomtänkt sätt att se det på. Män inom kvinnoyrken för nämligen in ett manligt perspektiv. De gör jobbet som män, inte som kvinnor. Därför kan män inom vården, inom barnomsorgen med mera sträcka på sig – de kan jobba på kvinnodominerade arbetsplatser och fortfarande vara män.
