Förlusten av brödraskapet är det största och mest tragiska offret vid det moderna samhällets altare för män. Men det är inte förlorat för alltid, det är till för oss att återupptäcka och återupprätta.

De flesta män idag har sannolikt en eller några få manliga vänner eller åtminstone bekanta. Men väldigt få har fått uppleva hur det är att vara en del av ett verkligt brödraskap. I pojkåren utgör våra killkompisar vår viktigaste gemenskap utanför familjen. I tonåren formar vi ofta mindre gäng av unga män i jakt på kvinnor och äventyr där vi testar vårt mod och färdigheter. För en liten (och tyvärr krympande) procent av män, får vi uppleva en mer vuxen version av brödraskap när vi gör vår militärtjänst.

När vi tappar kontakten med bröderna

Men efter dessa passageriter, när vi ”blir vuxna” och går in i arbetsmarknaden och framförallt efter att vi träffar våra kvinnliga livspartners, tappar vi ofta kontakten med männen i vårat liv som vi tidigare betraktat som bröder. De flesta av oss accepterar detta som något naturligt och nästintill ofrånkomligt i mötet med vuxenlivets plikter. Men om vi ser till merparten av vår existens som människor på denna planet, har detta varit långt ifrån något naturligt fram till rätt nyligen.

Stammen behöver både brödraskap och systraskap

Det normala tillståndet för människor, under merparten av vår existens där vi levt i mindre stammar, var att vi organiserade oss i systraskap och brödraskap. Männen spenderade merparten av sin vakna tid med sina bröder i form av jaktlag, i militära grupper som bevakade stammens område, medan andra män ”gick i viking” i erövring av andra stammars områden, resurser och kvinnor.

Kvinnorna umgicks under merparten av sin tid med sina systrar i form av samlare av bär, nötter, örter, ved och andra resurser. För att laga mat, tvätta och ta hand om stammens barn tillsammans och så vidare. När männen och kvinnorna väl spenderade tid tillsammans var denna tid betydligt mer spännande, åtråvärd och speciell än vad den är för de flesta män och kvinnor idag. Nu när vi lever tätt inpå varandra dygnet runt har vi sämre relationer och mer misstro mellan könen än någonsin tidigare.

Sebastian Junger om varför män återvänder till kriget

Krigsjournalisten och författaren Sebastian Junger har spenderat mycket tid åt att försöka förstå varför så många män som befunnit sig i krigets hetta, ofta väljer att återvända till dessa helveten på jorden (se hans Ted-talk). Det enkla svaret är att de saknar gemenskapen med sina krigarbröder. Om detta inte säger något om mäns inneboende behov av ett brödraskap, vet jag inte vad som gör det? Känslan av att ingå i ett verkligt Männerbund, där bröderna vid din sida är redo att dö för dig och du är redo att dö för dem, anknyter till en av de äldsta och mest primala behov vi har som män.

Brödraskapet är vår enda tillflykt

Enbart andra män kan förstå utmaningen i att vara en man, och enbart män du litar på med ditt liv kan du luta dig mot fullt ut. Våra kvinnor är givetvis också viktiga för vårt välmående och utveckling som människor, men deras stöd är villkorat på ett annat sätt, åtminstone som våra älskare, eftersom deras överlevnad hänger på vår styrka, vilket gör att de inte kan stanna med en undermålig man utav solidaritet eftersom det skulle innebära både fara för henne själv och deras gemensamma avkomma.

Våra systrar och mödrar kan givetvis älska oss ovillkorligt, men de kan aldrig förstå vår plikt som krigare och försörjare, lika lite som en man kan förstå umbärandet av att bära och föda barn. När vi vänder oss till våra verkliga bröder med våra svagheter och tvivel, kan vi få värdefulla råd, empati baserad på erfarenhet, och inte sällan en värdefull spark i röven.

Brödraskapet håller mannen skarp

En man som inte ingår i en gemenskap med andra män av samma eller högre kaliber, tar den lätta vägen genom att undvika utmaningen i att mäta sig med andra och att kunna fungera i ett högre sammanhang. Hollywood och andra förmedlare av fiktiva historier har förmedlat myten om ensamvargen som den ultimata mannen. Men att undvika brödraskapet är att undvika möjligheten att bli utmanad och testad. En man som inte kan fungera i en grupp av män, oavsett om det är som en följare eller som en ledare, är dessutom av betydligt mindre värde för en stam.

Brödraskapet är inte krycka utan en enhet

En man bör kunna dra sitt eget lass, men han kommer aldrig kunna dra lika mycket som en grupp av män. Många verkar se det som en svaghet att välja tillhörighet till en grupp av män, som om att det innebär att man frånsäger sig sitt eget personliga ansvar. I själva verket är det oftast tvärtom, för att du ens ska kunna bli en del av ett brödraskap förväntas du kunna bevisa din duglighet och pålitlighet, medan ensamvargen enbart behöver ta ansvar gentemot sig själv.

Brödraskapet kan dessutom ses som en förlängning av samma roll som familjens far och bröder har i sin familj, fast för hela stammen. Om en eller flera av männen i en stam skulle stupa i strid innebar det att de andra männen i brödraskapet tog sig an dessa barn som deras nya fäder. Samma sak gällde givetvis för mödrarna i systraskapet.

Hur kan vi skapa nya brödraskap idag?

Det finns en falsk föreställning om att ett brödraskap är detsamma som en social klubb där allt som behövs är ett namn på klubben och ett medlemskap utan att männen i denna varken behöver träffa varandra eller prestera något. De flesta brödraskap skapas organiskt i gemenskap med de unga män vi växer upp med, som vi går i skolan med som vi tjänstgör med i det militära och så vidare. Men som jag skrev i inledningen har de flesta av oss förlorat dessa brödraskap när vi påbörjar vuxenlivet. Så hur kan vi påbörja denna process som vuxna män?

Det enda sättet för män att förbrödras på ett genuint sätt är genom att kämpa för något tillsammans. Det kan vara att bygga ett hus i vildmarken, starta en politisk kamporganisation, i en kampsportsklubb eller dylikt. Det viktiga är att vi gör saker där vi måste förlita oss på varandra och där vi tar ansvar för vårt gemensamma mål. För mer om detta läs: starta ett gäng (länk)