Talesättet att ensam är stark bär på en hel del sanning. Framförallt behöver den som är ensam lära sig att klara sig själv, överleva, tåla motgångar och lösa problem. Men i längden kommer ensamma vargar att svälta, och förr eller senare duka under. Du behöver en flock oavsett vad du tycker om den saken.
”Jag är individualist”
Om jag fick en femma för varje gång jag sagt att jag hatar flockbeteende och är individualist genom åren, då skulle jag vara rikare än Bill Gates. Vad som ofta menas med det här uttalandet är att ”jag är bättre än de flesta”, ”jag har fattat, men inte de”, ”de är svaga flockdjur”. Javisst, lite misantropi kan vara sunt.
Men. Synsättet bär också på en en hel del ”jag är en speciell unik snöflinga”, vilket innebär att det är lätt hänt att falla in i en osund idé om att man förtjänar det ena och det andra. Världen är inte skyldig dig ett jävla dugg, precis som du inte är skyldig den något. Du blev ofrivilligt inkastad i det som kallas livet, och det är upp till dig och endast dig att göra något bra av tillvaron.
Lone wolfs och incels
Män lider ofta av sin ensamhet. Jag tänker på flera i utkanten av bekantskapen som sitter hemma på socialbidrag, läser konspiratoriska artiklar och runkar till porr. Mellan varven super de till. Vägen tillbaka ur arbetslöshet, självhat och känslan av kapitalt misslyckande är lång och svår. Den som har sträckt ut handen till personer i denna situation vet också att det sällan eller aldrig leder till något.
När jag ifrågasätter detta sätt att leva får jag ofta anklagelser mot mig, innebärande att jag borde sköta mitt och att det inte är lika lätt för alla och så vidare. En genuin vilja att hjälpa misstas för hån, och jag erbjuder mig aldrig två gånger. De får sitta där de sitter. Dessa ensamma vargar har sällan förhållanden, och de säger sig inte sällan vilja leva i detta ofrivilliga celibat. Någon sorts stolthet handlar det om.
De smarta och lyckade ensamvargarna
Det finns naturligtvis smarta lone wolfs också. Dessa har kanske jobb, flickvän/fru, en familj. Men däremot har de inga vänner. Deras umgänge består av kommenterande på nätet. Medan några är white knights som räddar kvinnor i nöd på nätet, tror jag det är vanligare att de tar en motsatt position. De tycker om att bråka med politiskt korrekta människor, de gillar att retas och är ofta väldigt bra på det.
Jag känner igen mig i dessa, framförallt eftersom jag själv varit en rätt utpräglad sån här typ. Jag tyckte att jag var bättre och smartare än de flesta, men sökte aldrig någon verklig gemenskap. Idén om att vara elit räckte för att skapa en självbild och en självkänsla, och när livet rent materiellt går bra är det lätt hänt att nöja sig. Men min poäng här är att detta är ett misstag.
Det är smart att skapa en flock
Jag har tidigare skrivit en artikel om att starta ett gäng (länk), och vad jag tänker mig är att de smarta ensamvargarna borde göra gemensam sak. Lägg inte så mycket energi på att tycka illa om mänskligheten och den, ska erkännas, rätt irriterande flockmentalitet som präglar samhället. Lägg istället energi på att skapa något konstruktivt med likasinnade.
Sanningen är den, att det finns gott om smarta vettiga män där ute. Om du gör gemensam sak med dem får du någon som tar rygg på dig, och som stöttar dig när det känns tungt i livet. Du får även tillgång till personer som är bättre än du på vissa områden, och så kan ni göra ett gemensamt utbyte.
Tribe – målet
Betänk en gemenskap där allting är uppdelat efter personliga styrkor och ansvar. Där du inte behöver göra allt själv. Där din familj inte är hotad om du blir sjuk eller arbetslös. Denna gemenskap är en tribe, en stam. Det är en vacker dröm. På detta sätt såg världen ut innan staten tog över familjen/stammens roll, och allting var närmare och mer personligt.
I dag ska ”lika för alla”-idealet få främlingar att värna om andra främlingar, och onekligen fungerar det inte. Klart det inte gör. Alla människor vill ha nära relationer. Alla människor behöver nära relationer. Även vi som ser oss eller har sett oss som ensamvargar.
Läs även:
