Feminismen är död!” hörs det ibland från både kritiker och före detta anhängare. Andra hävdar att hela wokerörelsen har kollapsat under sin egen tyngd. Men verkligheten är en annan. Woke är inte död – det har blivit en del av systemet.

Det har smält in i lagstiftning, akademi och företagsvärld och fortsätter att forma samhället, även om vi hör mindre om det i debatten. Så länge dessa idéer styr, måste vi spela spelet efter deras egna regler – och hålla dem ansvariga för sina egna ideal.”

Feminismen är död – eller?

Det har börjat cirkulera påståenden om att feminismen är på väg att dö ut och att även den bredare wokerörelsen har förlorat sitt grepp. Men är det verkligen så? Snarare än att ha besegrats har den absorberats av systemet. Woke har blivit en del av institutioner, byråkrati och lagstiftning – den behöver inte längre slåss på barrikaderna när den redan sitter i maktens korridorer.

Trots detta påstådda ”dödsfall” ser vi fortfarande feministiska kampartiklar dyka upp i mainstream-media, där kvinnor framställs som förtryckta av ett dolt patriarkat – trots att de i många fall har ett övertag i samhället.

Det här visar att varken woke eller feminismen har försvunnit. Tvärtom fortsätter de att forma nationell och global politik, dominera akademierna och prägla populärkulturen. Som Trump brukar säga: ”Vi behöver dränera träsket.” Men fram till att vi gjort det måste vi spela efter deras regler.

Håll dem till sina egna ideal

Feminismen och wokerörelsen talar ofta om vikten av jämställdhet. Om de verkligen menar allvar med det, låt oss då hålla dem ansvariga och kräva att samma ideal tillämpas även för män.

I decennier har vi hört att strukturer och system måste anpassas för att kvinnor inte ska falla efter. Vi har sett lagförändringar, kvoteringar och stora kampanjer för att säkerställa att kvinnor får fler möjligheter. Men när män halkar efter är det plötsligt en icke-fråga.

Så låt oss vända på spelplanen. Om samhället verkligen står för jämställdhet, varför ser vi då ingen anpassning för att rätta till de områden där män har det sämre än kvinnor?

  • Yrkeslivet: Varför ses det som en kris att kvinnor är underrepresenterade i bolagsstyrelser, men inte att män är en minoritet inom vård, skola och förskola? Om kvotering är svaret på könsobalanser i maktpositioner, varför gäller det inte även här?
  • Hälsa och livslängd: Män lever i snitt flera år kortare än kvinnor. Var är de statliga initiativen och kriskampanjerna för att förlänga männens liv?
  • Våld och utsatthet: Män är oftare offer för dödligt våld och fysiska övergrepp, men debatten fokuserar nästan uteslutande på kvinnors trygghet. Varför pratas det så lite om mäns säkerhet?
  • Hemlöshet och missbruk: En överväldigande majoritet av hemlösa och drogmissbrukare är män, men vi ser inga initiativ som belyser detta som en könsfråga.
  • Självmord: Män begår självmord i betydligt högre utsträckning än kvinnor, men det saknas motsvarande kampanjer som de vi ser för kvinnors psykiska hälsa.
  • Arbetslivets risker: Män dominerar farliga yrken och dör oftare i arbetsrelaterade olyckor. Varför hör vi aldrig att arbetsmarknaden måste anpassas för att minska dessa risker för män?

Mäns nedgång – osynligt och ignorerat

Jämställdhet sägs vara målet, men det verkar bara gälla när kvinnor halkar efter. När män drabbas av systematiska nackdelar är det tyst i debatten. Trots att statistiken talar sitt tydliga språk lyser krisrubrikerna med sin frånvaro.

  • Utbildningens kollaps för pojkar: I flera västländer, inklusive Sverige, har pojkar börjat halka efter i skolan. Flickor får bättre betyg, dominerar högre utbildningar och har större chans att ta en universitetsexamen. Trots detta ser vi inga stora satsningar på att hjälpa pojkar att lyckas akademiskt – något som vore självklart om rollerna varit omvända.
  • Mediabilden av könen: Kritik och demonisering av kvinnor är närmast obefintlig i mainstream media, medan män ofta utmålas som problemet. Retoriken handlar om ”toxic masculinity”, men när hörde vi senast en debattartikel om ”toxic femininity”?
  • Populärkulturens mansförakt: Hollywood och andra delar av underhållningsindustrin har gjort det till norm att porträttera män som inkompetenta, förövare eller misslyckade. Samtidigt ser vi en explosion av ”oövervinnerliga girlbosses”, där kvinnor ersätter manliga hjältar utan att behöva genomgå någon kamp eller personlig utveckling.
  • Reklam som hånar män: Företag har insett att det är socialt accepterat att smutskasta män. Vi såg det tydligt i den ökända Gillette-reklamen “Boys will be boys”, där det insinuerades att män i allmänhet är våldsamma och giftiga. Tänk dig motsatsen – en reklam som utmålar kvinnor som ett problem att korrigeras – det vore otänkbart.
  • Vårdnadstvister: En förlorad kamp för män: Trots att pappor är lika viktiga för sina barn som mammor, är de systematiskt missgynnade i vårdnadstvister. Statistiken visar att kvinnor i betydligt högre utsträckning tilldelas vårdnaden om barn, även i fall där pappan är den mest stabila vårdnadshavaren.

Dessa exempel visar att mäns problem inte bara ignoreras – de osynliggörs. Samhället är villigt att reformera systemet när kvinnor drabbas, men när män ligger illa till är det deras eget fel.

Dubbelmoralen i rättvisa, empati och plikter

Det sägs att rättvisa ska vara blind och att alla ska behandlas lika, oavsett kön. Men i praktiken ser vi en systematisk skillnad i hur män och kvinnor döms, hur de skildras i media och vilka plikter de förväntas axla.

  • Hårdare straff för män: Forskning visar att män döms betydligt hårdare än kvinnor för samma brott. En kvinna som begår ett våldsbrott eller till och med mord får ofta lägre straff och mer sympatisk mediebevakning. Domstolar tenderar att se kvinnor som offer för omständigheter medan män anses vara medvetna förövare. Ett tydligt exempel är hur kvinnliga lärare som begår sexuella övergrepp på unga pojkar ofta får lindrigare straff än män som gör samma sak mot flickor.
  • Män skuldbeläggs, kvinnor får förståelse: När kvinnor är ensamma eller har svårt att hitta en partner lyfts det fram som en samhällsfråga där de är offer för yttre faktorer. När män upplever samma problem – som i fallet med incels – blir de istället förlöjligade och betraktas som potentiella hot3. Istället för att diskutera de sociala och psykologiska faktorer som leder till ensamhet bland män, möts de med moraliserande och hån.
  • Krigets börda – männens lott: I alla tider har män tvingats offra sina liv i krig, medan kvinnor har skonats från att strida. Även i moderna tider ser vi samma mönster – män utgör majoriteten av de som dör i väpnade konflikter och tvångsrekryteras i krigssituationer. Trots detta hör vi aldrig några röster från feminismen som kräver jämställdhet i denna fråga. Om könsbalans är så viktigt inom maktpositioner, varför är det ingen som förespråkar att kvinnor bör utgöra hälften av frontsoldaterna?

Samma samhälle som predikar jämställdhet har inga problem med att fortsätta behandla män som utbytbara och skyldiga. När en kvinna hamnar i problem ses det som ett systemfel. När en man gör det anses det vara hans eget fel.

Låt oss kräva verklig jämställdhet

Om samhället på allvar vill ha jämställdhet, då ska det gälla alla. Det är dags att kräva att de områden där män halkar efter får samma uppmärksamhet och resurser som kvinnors utmaningar fått i årtionden.

  • Jämställd rapportering i media: Mainstream-media har i decennier lyft fram kvinnors problem, men när män drabbas av allvarliga samhällsproblem är tystnaden talande. Vi kräver att medier rapporterar om mäns utsatthet lika frekvent – om inte mer – för att kompensera för den tidigare obalansen.
  • Anpassade arbetsplatser: Om jämställdhet betyder att vi ska omforma arbetslivet för att passa kvinnor, varför gäller det inte män? Varför görs inga satsningar för att minska självmord, skador och dödsfall bland män på arbetsplatser? Arbetsmiljöverk och företag bör prioritera mäns arbetsmiljö lika mycket som kvinnors.
  • Jämställd kvotering – även i farliga jobb: Feminister kräver kvotering för att fler kvinnor ska bli VDs och styrelsemedlemmar. Låt oss då kvotera in kvinnor i gruvor, byggarbetsplatser och andra fysiskt tunga och farliga yrken. Om kvotering är rätt väg för att uppnå jämställdhet, låt oss då använda den på alla områden, inte bara där det är bekvämt.
  • Åtgärder i skolan och akademin: Pojkar och unga män halkar efter i utbildningssystemet, men vi ser inga krisrubriker eller statliga satsningar för att åtgärda detta. Vi kräver att skolor och högre utbildningar tar fram särskilda insatser för att hjälpa män att återhämta sig akademiskt – precis som det har gjorts för kvinnor tidigare.

Det är dags att sluta acceptera att jämställdhet bara går åt ett håll. Vill de ha rättvisa? Då får de stå för den fullt ut.

Kräv en rättvis bild av män – i media, politik och samhälle

Män har i decennier framställts som problematiska, våldsamma och inkompetenta i populärkultur och media. Om vi menar allvar med jämställdhet, då måste vi också kräva en rättvis representation av män – på samma sätt som vi sett en enorm ansträngning för att lyfta fram kvinnor i positiv dager.

  • Hollywood och reklamvärlden: Om kvinnor kan lyftas fram som hjältar, starka ledare och positiva förebilder, varför ska inte män få samma behandling? Vi kräver att populärkultur, film, tv-serier och reklamfilmer börjar porträttera män på ett lika positivt sätt som kvinnor. Om inte mer – för att kompensera för decennier av negativ och demoniserande skildring.
  • Politikens ansvar – misandri är ett samhällsproblem: Vi kräver att regeringen, oavsett vilka partier som sitter vid makten, tar mäns problem på allvar. Det behövs politiska initiativ för att lyfta manliga frågor och bekämpa misandri – hat och förakt mot män, som idag är normaliserat på ett sätt som aldrig skulle accepteras om det riktades mot kvinnor.
  • Lyft fram röster som kämpar för mäns rättigheter: Medier, publicister och kulturinstitutioner måste börja lyfta fram skribenter och författare som vågar skriva om dessa frågor. Det är dags att jämna ut spelplanen och ge utrymme för de som kämpar för en mer balanserad debatt om könsfrågor.
  • Stöd organisationer som hjälper män att utvecklas: Om staten och olika stiftelser kan ge bidrag till feministiska organisationer, varför ska då inte initiativ som Maskulint.se och andra plattformar som hjälper män att växa och utvecklas få samma stöd?

Vi har sett hur samhället snabbt kan förändras när det finns en politisk vilja. Det är dags att använda samma energi för att lyfta män, precis som vi har gjort för kvinnor.

Spela spelet – men utan att förlora oss själva

Att kräva rättvisa och jämställdhet för män handlar inte om att byta plats med våra motståndare och göra samma misstag som de. Vi måste vara smartare. Vi måste spela spelet, men vi får aldrig låta oss förgiftas av det.

De som har varit mest framgångsrika i den här kampen har ofta fallit i samma fälla: bitterhet, offermentalitet och avhumanisering av dem som inte tillhör den egna gruppen. Det är en väg som leder bort från lösningar och mot destruktivitet.

Vi kämpar inte för hämnd. Vi kämpar inte för att vända på rollerna och skapa en omvänd hierarki. Vi kämpar för verklig jämställdhet – en värld där män och kvinnor får samma möjligheter, där problem adresseras oavsett vilket kön de drabbar, och där samhället inte blundar för mäns utsatthet.

Vi kräver att reglerna gäller för alla. Inget mer, inget mindre.