Sociala medier är en utmärkt plattform för den som är intresserad av att iaktta människan. På senare tid har jag sett en del inlägg som fått mig att tänka på detta med normer, att en låtsad fiende blir ett verktyg för att framhäva sin egen moral. Detta är ständigt aktuellt, och det är nyttigt att vara medveten om detta.

En anti-rörelse är också en rörelse

Jag var strax över 20 år gammal när jag började tänka på detta för första gången, hur de så kallade alternativa människorna – liksom de mainstreamtänkande ”får” de kritiserade – också var hopplöst fastkedjade i trenden. Genom att vara en anti-rörelse var de också en rörelse, som drevs av sitt beroende av mainstreamkulturen. Inte den alternativa oberoende rörelse som jag ville vara en del av, men ändå räknades in i på grund av mina svarta kläder, mitt långa hår och mina tunga stålkängor.

De verkligt alternativa

Jag började istället umgås med verkligt alternativa personer. En av de mer udda klädde sig som en filmstjärna från 1930-talet, men med Bob Marley-liknande frisyr. Han förespråkade läror av gamla mystiker som armeniern/greken Gurdjieff och lyssnade på krautrock från 1970-talet. En väldigt annorlunda person. Föga trendig, men inte heller otrendig. Han levde i en alternativ värld, och hade noll intresse av det moderna samhället. Jag minns att vi hade intressanta filosofiska diskussioner när vi träffades. En annan person som ingick i bekantskapen var en frikyrklig gladlynt kille, som inte alls borde ha trivts med ett gäng bistra nihilister. Men även hos honom fanns något genuint.

Vem är alternativ i dag?

Det som fångade mitt öga häromdagen var en mamma som stolt visade upp sin son, iklädd typiska prinsesskläder. Självklart händer det att barnen leker med roller ibland, men i dag är det vanligt att just pojkar får positiv feedback på ”tjejigt” beteende. Inte sällan med en knuten näve (från föräldern) till någon form av hemlig förtryckande organisation vid namn Patriarkatet (läs mer om detta hemliga ondskefulla brödraskap här). ”Våga vägra normen!” utbrists det, och en uppretad skara hejar på. Det är bara det, att det inte finns någon som stoppar dem. För normen är snarare att vara mot normen, än att vara för den. Den som vill bryta mot normer lägger ut en bild på sin son iklädd djurhudar, med en stor fet påk i näven. Kanske med bildtexten ”Boys will be boys”. Testa och se reaktionerna.

Illusionen av individualism

Jag hade en intressant diskussion med en brokig skara män häromveckan. Vi diskuterade detta med att vi är så sekulariserade och ser oss som mästare i individualism här i Sverige. Samtidigt klagas det på att åsiktskorridoren är trång, och vi bevakar ängsligt varandra. Speciellt de som tycker olika och har obekväma åsikter. Hur går detta ihop med den frisinnade självbilden? Svaret är att det gör det inte. Vitsen med samtalet var att försöka få ihop blandade personer i en sorts fri brainstorming-miljö. En av herrarna påpekade att det inte kommer att gå, för i Sverige behöver vi få det serverat vad vi får tycka. Fast i normerna, eller slavar i vår motreaktion mot dem.

Skit i normerna!

Det jag vill säga är att den som är helt ointresserad av normerna är den enda som är verkligt fri. Ignorera normerna, helt och hållet. Varken följ eller protestera. Du blir en fri man. Det räcker inte med att leka tvärtom-leken för att vara alternativ (pojkar bryter inte med ”Patriarkatet” för att de leker prinsessor eller för att deras föräldrar klagar på att de inte får vara Lucia i skolan). Bygg ditt eget liv, dina egna värderingar, med de människor du har närmast dig och som betyder något. Fuck the rest.