Intervju med Lilou & John

I denna intervju pratar vi med John Dübeck från bandet Lilou & John. Vi går igenom allt från musik till relationer, satanism, politisk korrekthet och såklart frågor om maskulinitet

I en kultur som verkar bli alltmer likriktad och slätstruken är det få band som på allvar vågar utmana rådande normer. Duon Lilou & John går emot strömmen med sin säregna indierock och texter som provocerar och utmanar lyssnarna till att tänka och inte bara konsumera musiken.

Vad Lilou & John handlar om

John, för dem som inte känner till dig, din fru Lilou och ert band, hur skulle du beskriva vad ert projekt handlar om?

Det handlar om att göra den typ av musik vi själva vill höra men som aldrig görs eftersom hela musikindustrin (inklusive indiescenen) är slimmad till förbannelse.

Du startade ditt band tillsammans med din fru 2015. Hade ni varit involverade i andra musikaliska projekt innan ni träffades? Vad är era egna musikaliska influenser? När träffades ni? Och hur långt efter och varför bestämde ni er för att börja skapa musik tillsammans?

Jag har spelat av och till innan, experimenterade mycket med en portabel kassettbandstudio jag hade när jag var yngre, men sedan har jag haft ett uppehåll i ca tio år fram till 2015. Lilou har mest sjungit i duschen. Väldigt vackert. Jag gillade hennes röst med en gång och ville göra någonting med den.

Vi har en massa influenser. Enligt mig låter Lilou som en slags blandning mellan Zarah Leander och en drös svarta bluessångerskor. Jag tycker att hon låter som Lemmy ibland också. Jag är själv galen i Motörhead och jag tror att folk skulle bli förvånade hur många av våra texter som är inspirerade av låtar som Back At The Funny Farm och Sex And Death. ”Bucovina Original” av Shantel och en massa centraleuropeiska gypsylåtar har bidragit till min extrema fäbless för backbeat.

Vi träffades 2007 på Internet. Hon hade en otroligt vacker röst på telefonsvararen och på något vis lyckades hon bryta genom mitt skal som på den tiden var tjock som plåten på en pansarkryssare. Vi började som sagt spela 2015. Vi hade planer på det redan när vi träffades men jag var lite för osäker på min musikaliska skicklighet för att våga gå vidare.

Stilar

Er musik verkar blanda flera olika stilar av musik som åtminstone för mig har mest tydliga drag av vad jag skulle kalla indie och progressiv rock. Hur skulle du beskriva er musik?

Jag tycker det var en bra beskrivning. Vi är progressiva i ordets ursprungliga bemärkelse, rock är det definitivt och indie betyder ju egentligen bara att det är independent. Alla tycks ha olika ord men vid en googlesökning indexeras vi som neofolk, jag har själv inget bra begrepp. Vi gillar rå musik, d.v.s. att inte ”tvätta den” för mycket. En amerikansk recencent skrev att ”Lilou sings to defy both multinational corporations as well as conventional musical keys”. Jag tycker personligen att det var en riktigt bra beskrivning.

Politiskt eller inte?

Första gången jag hörde om er var det i ett politiskt sammanhang där ni beskrevs som högerradikala. Men när jag lyssnat på det mesta av ert material och kollat på texterna, verkar de mer beskriva olika händelser och situationer som kan tolkas på många olika sätt beroende på vem som lyssnar. Hur går er process till när ni skapar texterna till er musik? Är det en slump att ni uppfattas av många som ett politiskt band? Eller har ni en politisk agenda?

Jag skriver texterna och Lilou gör musiken samt godkänner texterna plus kommer med idéer. Texterna kommer ur mitt intresse för ”skiten i hörnen” som Michel Foucault brukade undersöka. Jag fascineras av overtonfönstret, subkulturella yttringar, idéhistoria och beröringsskräck. Människor är otroligt rädda för att gå utanför sin comfort zone och jag gissar att mitt intresse för att göra det speglas i texterna.

Att vi uppfattas som ett politiskt band är antagligen av samma skäl som att en poet som ger ut en kärleksdikt på kurdiska i Turkiet uppfattas som politisk. Själva grejen att jag ständigt skriver texter om saker som skrämmer The Middlemen of Golgafrincham gör att vi automatiskt hamnar i ett ”politiskt” fack.

Vår ”politiska agenda” handlar möjligen om att The Middlemen of Golgafrincham ska hålla tassarna borta från yttrandefriheten eftersom det är ett jävligt taskigt beteende att kriminalisera logik bara för att man själv har en hjärna som kan drivas en hel livstid på två ficklampsbatterier.

Doers, thinkers och värdelösa

Vad är The Middlemen Of Golgafrincham?

The Middlemen är en episod i Douglas Adams Liftarens Guide till Galaxen där den givetvis fiktiva planeten Golgafrinchams invånare är uppdelad i tre skikt: de som kunde styra landet, d.v.s hjärnorna (thinkers), och de som kunde utföra värdefullt arbete, t.ex rörmokare (doers), och sedan alla onödiga typer som egentligen mest är utfyllnad (the middlemen).

Jag ser dagens inkompetenta universitetsvänster som dessa ”middlemen” som försöker mörka att de är värdelösa på att båda tänka och att utföra nyttigt arbete genom att ha ”bra värderingar” och göra karriär inom flumvetenskaper och media i stället, där det inte ställs några krav på kompetens.

Enligt boken så bestämde sig ”the doers” och ”the thinkers” för att göra sig av med alla ”middlemen” genom att lura dem att planeten skulle gå under och skickade iväg dem med ett rymdskepp. The Middlemen of Golgafrincham är i mitt tycke en av de bästa litterära beskrivningarna av PK-vänstern någonsin.

Även om författaren kanske inte såg dem på det viset, och berättelsen speglar min syn på mänskligheten, med doers, thinkers och de värdelösa i mitten som egentligen inte bidrar med någonting men som ställer till med en massa skit om de får kontrollen.

Dödsknarkarnazister eller inte?

Era texter handlar ofta om kontroversiella och tunga frågor som Skilsmässor, terrorism, folkmord, kapitalism, totalitära ideologier mm. Men texterna är även väldigt nyanserade och problematiserar svåra frågor. Vad kommer ert intresse för dessa saker ifrån? Vad vill ni väcka för känslor och tankar hos lyssnarna?

Vi är båda uppvuxna i dysfunktionella familjer där en massa saker inte fick uttryckas. Jag gissar att sådant sätter sina spår.

Ibland får vi mail från människor som nästan gråter av lycka för att de har hittat vår musik. En del skriver att de hade gett upp hoppet om populärmusiken. Det motsvarar ungefär den reaktion vi är ute efter.

Ni har fått mycket uppmärksamhet från framförallt alternativa medier som klassificeras av msm som höger eller till och med extremhöger. Medan msm själva mest verkar ignorera er. Vad tror du detta beror på? Säger det mer om er eller om det politiska klimatet i Sverige? Har ni blivit omnämnda av msm i något sammanhang?

Oskorei (Motpol) misstänkte att vi ”flyger under radarn” därför att vissa människor är livrädda att vi ska få uppmärksamhet eftersom musiken skulle få enorm spridning om den blev känd.
Borås Tidning har skrivit om oss en gång. Det var inget minnesvärt. Bara en massa frågor om vi var dödsknarkarnazister eller bara vanliga nazister. Vi har hela intervjun på Facebook för den som är intresserad.

Alternativkultur då och nu

När jag själv växte upp på sent 80-tal/tidigt 90-tal lyssnade jag mest på metal, hårdrock och punk, eftersom jag ville höra musik som utmanade rådande normer. Idag känns det som att den såkallade alternativa musiken blivit väldigt tillrättalagd och mesig. Håller du med om det? Och vad beror det på isf? Varför är det så få band likt ert som vågar utmana politisk korrekthet?

Jag håller med fullständigt. Den ”alternativa” scenen är exakt som den etablerade fast med mindre pengar att köpa scenkläder för. Strikt talat finns det endast tre typer av sång idag: den ”känsliga”, ”kaxiga/medvetna” och ”hårda” fjortisrösten, vilket motsvaras av det ”känsliga”, ”kaxiga/medvetna” eller ”hårda” arrangemanget oavsett genre. ”Jag mår dåligt/jag är kär”, ”jag protesterar mot det här/jag är mig själv och kämpar mot fördomar” och ”jag skiter i allt och rockar fett”, typ. Utan inlevelse eller övertygelse.

Jag gissar att tramset de producerar är lättare att sälja om alla människor på jorden har exakt samma musiksmak och väljer mellan dessa tre typer av artister och låtar. Musiken skapar känslor och om man lyckas extrahera alla känslor och kan sälja slaggen som blir kvar så kan man göra sig en förmögenhet eftersom Artist Nr X lätt kan ersättas av Artist X+1. Adam Smith var ett snille och det har musikindustrin upptäckt. Rationalisera produktionskedjan så kan du göra dig en rejäl hacka.

Att så få vågar utmana detta är antagligen att alla som går utanför dessa tre typer av musik automatiskt betecknas som ”högerextrema” eftersom musikindustrin är livrädd för allt som kan hota deras produktionsmodell och ”högerextrem” är ett bra epitet att klistra på alla som hotar det löpande bandets princip.

”Gud kedjar fast dig men Djävulen släpper dig fri”

I ett inlägg på Twitter kallade du dig själv satanist. Vad betyder detta för dig? Är du mer av Anton Lavey-skolan eller mer esoterisk likt Dragon Rogue?

Det var egentligen mest en illustration. Anton La Vey talade om Satan som en egoismens yttersta princip och både jag och Lilou gillar mycket av det Church of Satan baserades på. Om alla människor gör vad som är bäst för dem själva så kommer den psykiska ohälsan att minska med typ 95% i vilket samhälle som helst. Metaforiskt kan man säga att Gud kedjar fast dig men Djävulen släpper dig fri.

Ni driver även en livsstilsblogg på Cafe Guillotine och ett konstgalleri på Madame revolutionary and the poet. Vill du berätta lite kort om dessa projekt.

Vi skapade Café Guillotine och Madame Revolutionary and The Poet för att vi ville ha en blogg där vi kunde presentera våra idéer på ett lättsamt sätt. Och ett konstgalleri där vi kunde utnyttja Lilous intresse för fotografering och mitt intresse för historieberättande.

Motsägelsefulla budskap

På er hemsida möts man av en rubrik som säger ”Traditionalism & Anarchy” detta kan för många framstå som ett motsägelsefullt budskap, vad menar ni med detta?

Traditionalism handlar ju om att anknyta till ett lokalsamhälle eller annan gemensam identitet som är historiskt betingad och därför stabil. Anarkism handlar ju ytterst om att bryta upp detta och i stället skapa ”individuell samverkan” mellan jämlikar.

Det ena handlar om ett förhållningssätt till exempelvis musikaliska traditioner som viktiga och värdefulla och det andra om hur vi personligen väljer att bygga vidare på dessa traditioner. En pendelverkan skulle man kunna säga. 100% traditionalism skapar döda ritualer, 100% anarkism skapar döda samhällen.

Trots att Maskulint och Lilou & John är två väldigt olika projekt, har vi en sak gemensamt, vilket är att vi utmanar och retar grupper på båda sidor av den politiska sfären. Varför har det blivit så för er? Har det bara blivit så eller är det en medveten strategi?

Vi bara är sådana. Ingen av oss kan hålla käften.

”Maskulinitet är att vara en ledare när det blåser som hårdast”

Eftersom vår sida riktar sig exklusivt till män måste jag fråga om hur du ser på manlighet. Vad är maskulint för dig? Är maskulinitet något som är förlegat och förlorat sin plats i vårt moderna samhälle?

Maskulint är att inte ge upp hur jävligt det än ser ut. Maskulinitet är att erkänna bytesdjurets naturliga feghet som finns inom oss och sedan övervinna den och därmed besegra sig själv. Maskulinitet är att vänta på den kvinna som bryter genom den solitära mannens känslomässiga avtrubbning och sedan troget njuta av sin kvinna sexuellt, emotionellt och intellektuellt genom hela livet och bortom döden.

Maskulinitet är att vara en ledare när det blåser som hårdast och ständigt beskydda och vara trogen den kvinna som älskar hans vilda och ömma sinnelag. Maskulinitet är att ständigt sträva efter ett imperium men också att inse att mannen måste bygga det tillsammans med sin kvinna som kommer att vilja färga det med sina känslor och idéer.

En solitär man måste finna andra uttryck för sin maskulinitet och det bästa sättet är att kriga, skapa och söka efter den kvinna som kommer att bryta genom hans pansar. Kriga som metafor för att ständigt slåss för sig själv mot en mänsklighet med mindervärdeskomplex som hatar din existens.

Jag skulle snarare vilja säga att maskuliniteten är det som hotar det där löpande bandet jag talade om. Masskonsumtionen förutsätter ett samhälle där ”The Middlemen of Golgfrincham” är i absolut majoritet eftersom maskuliniteten till sin essens innebär att förkasta alla former av konformism.

Hellre ingen far än en svag far

I låten ”God” från er första skiva ”100 faces” handlar texten om din far och behovet av en fadersfigur. Hur har ditt förhållande till din far format dig? Väldigt många pojkar i Sverige växer upp med frånvarande fäder, hur tror du att det påverkar vårt samhälle? Finns det något behov av starka fadersfigurer?

Jag tror att det paradoxalt nog skapar starka män med totalt frånvarande fäder. De tvingas finna sin egen väg. Många hushåll genom historien har bestått av en ensam förälder p.g.a. dödsfall eller genom att barnen tillkommit genom exempelvis våldtäkt. Många av dessa barn blev tuffa överlevare. En blek farsa som vänsterprasslar och lever svensson-liv är antagligen tusen gånger mer destruktiv än en farsa som sticker när man är tre månader.

Relationen med min far har i allra högsta grad präglat mig. Det fanns bra egenskaper som jag vävde in i min egen personlighet och reviderade i vuxen ålder när Lilou värmde upp mitt stelfrusna känsloliv och det har funnits dåliga egenskaper som har sänkt min självkänsla och mitt självförtroende.

Att jag ständigt strävat efter att bli ”bättre” än mina föräldrar är antagligen en effekt av en kass relation. På det viset har det nu i efterhand visat sig vara positivt. Jag rannsakar ständigt mig själv och utvecklar mina egenskaper, sociala talanger och medvetenheten om mina känslor, eftersom jag avskyr stagnation och mental isolering i alla dess former. Det har varit mycket av den drivande kraften i mitt förändringsarbete med Lilou som puls.

Generellt tror jag att en man som växer upp med en frivilligt frånvarande far måste komma över sin ”pappasorg” och vinna över faderns usla karaktär genom att bli en bättre människa. Bevisa att vatten rinner snabbare än blod.

Entreprenörskap och partnerskap

Hur är det att driva projekt med sin äkta part? Jag har hört flera entreprenörer och musiker varna för att blanda in jobb i familjelivet. Hur håller ni balansen? Fattar beslut osv?

Ibland pratar jag alldeles för mycket jobb. Det är en ständig process att hitta möjligheten för mig att få utlopp för min ”ADHD”, d.v.s. min manliga överenergi. Jag skärper till mig med jämna mellanrum, inte för att jag känner för det utan för att jag vet att det är nödvändigt för både hennes och mitt välbefinnande. Lilou är stark nog som kvinna att kunna driva mig i den riktningen. Jag fattar inte hur hon gör men hon är den enda människan i världen som kan få mig att ompröva ett beslut.

Jag tror att det viktigaste är att båda har samma mål och skilda kompetenser. Om ena parten vill tjäna snabba pengar och den andra parten vill skapa bra musik med integritet så kommer de sannolikt att gå skilda vägar. Samma sak gäller om båda vill skriva texter eller båda vill sjunga. Förhållanden fungerar precis som samhällen i mikroformat – skilda mål och liknande kompetenser skapar konflikter, samma mål och olika kompetenser skapar samarbete.

Vi är duktiga på olika saker och har olika perspektiv men vill samma sak: skapa bra musik som vi en dag förhoppningsvis kan leva på, och vi är beredda att smutsa ned nävarna för att nå dit men ingen av oss har lust att sälja vår själ och vara ”goda” för PR.

Gillade du artikeln? Vill du se någon speciell person intervjuad på Maskulint.se? Vill du själv bli intervjuad? Ta kontakt med oss.