I denna film med Viggo Mortensen ifrågasätts den samtida civilisationen, dess legitimitet och människans längtan efter frihet ställs mot viljan att passa in. Filmen som sådan börjar bra, men slutar halvljummet. Den ställer dock ändå viktiga frågor och är rätt underhållande.
Viggo Mortensen bor med en barnaskara ute i vildmarken i USA. Han är en intellektuell man som hemskolar även de minsta på hög nivå, både vad gäller historia, samhällsvetenskap och språk. Utöver detta lär han dem stridskonst, klättra i berg och att jaga hjort med endast en kniv som vapen. Bland annat.
I denna film inträffar något (jag säger inte vad) som tvingar familjen att lämna livet i skogen, och ta sig in till civilisationen. Denna färd är naturligtvis upplagd för att resultera i kulturkrockar, då barnen inte verkar ha varit i civilisationen längre. Det är också resan och de olika situationer familjen hamnar i, som är grunden för handlingen.
Vilken är filmens poäng?
”Du som är inne på stoicism och ogillar curling av barn borde se den här filmen” sade en vän till mig, som tipsade om filmen. Vad som framgår av filmen är att barn som hemskolas av dedikerade föräldrar presterar bättre. Samtidigt hamnar barnen utanför och upplevs som kufiska när de träffar jämnåriga civiliserade.
Elituppfostran och överlägsenhet i intellekt, styrka och mindset ställs mot den mänskliga viljan att vara som alla andra, något som jag känner igen från min egen barndom. Jag fick ingen elituppfostran i bergen, men jag vet mycket väl vad utanförskap som barn innebär. Och hur jobbigt det är att inte passa in.
Vad som vinner? Något av ett mellanting, vilket ger den halvljumma känslan.
Därför ska du se filmen
Hur mycket är du villig att försaka för att vara fri? Hur mycket är du villig att försaka för att passa in? Dessa två är svåra att förena, och framförallt när det är barn med i bilden. Ska du hålla på dina principer som förälder på bekostnad av barnens vilja att vara ”normala”, eller ska du ge efter och själv dras in i ett liv du inte önskar (eller rentav föraktar)?
Jag ger inga svar. Själv bodde jag otillgängligt men naturnära ett tag, och mina barn var inte nöjda med detta. Nu bor jag naturnära, men inte på samma sätt som innan. Barnen är nöjdare. Just nu upplever jag detta som ett bra beslut, men ibland kommer tvekan. I detta nu tänker jag på att jag en gång ska återvända och bo nära den stora orörda skogen igen. Tills dess bär jag min vildmark inombords.
