Jag förlät mina mobbare

Jag var mobbad under nästan hela grundskolan, något som självklart var plågsamt när det begav sig. Under flera år efteråt bar jag på bitterhet och hat kring detta, tills jag en dag insåg vilket slöseri med tid det var.

Det fanns ingen vinning i att återuppleva gamla smärtor, och inte heller någon mening i att vara arg på vuxna män för vad de gjort som tonåringar. ”Jag förlåter dem” sade jag tyst för mig själv en dag, och så försvann alla tankar om hämnd och bitterhet bort.

Till saken hör att jag aldrig ville erkänna att det just handlade om mobbing under den tid det pågick. Om jag trivialiserade det hela och såg mobbingen som något jag var stark nog att tåla – ja, då var jag varken mobbad eller svag i mina egna ögon. Några vuxna blandade jag aldrig in, och om det var ett bra eller dåligt val vet jag inte.

Att förlåta världen dess karaktär

”Förlåt dem fader, ty de vet ej vad de gör” är ett berömt uttalande från Jesus, inför korsfästelsen. Jag brukar tänka på det uttalandet, och dess innebörd. Det beundransvärda är den stoiska inställningen, och det pragmatiska i att helt enkelt acceptera situationen. Alternativet hade varit att högljutt beklaga sig, men bli korsfäst ändå. Nu fick vi istället ett odödligt citat som lever vidare genom årtusendena.

Den typen av förlåtelse som uttrycks här, är den typen av förlåtelse som är vettigast. I princip handlar det om acceptans, utan att marinera den i nedlåtande medlidande. I mångt och mycket kan förlåtelse annars vara en sorts passivt aggressiv nedlåtenhet, en sorts tävling där den som tycker synd om får chansen att känna sig som en överlägsen person gentemot den som bett om förlåtelse.

Förlåtelse – vad du kan ta med dig

Vad du kan göra, oavsett om det handlar om en person som tränger sig före i matkön eller skriver personangrepp på Facebook, är att påminna dig om att alla människor gör sina egna val. Du har på intet sätt förtjänat de sätt på vilka andra personer väljer att behandla dig (läs: Andras val är inte dina). Skammen är deras, inte din. Därför: acceptera att de gör sina val. Gå vidare om du kan. Men om de attackerar dig ska du självklart slå tillbaka.

Om du kan acceptera att andra beter sig illa, låta bli att ta deras beteende personligt och dessutom gå vidare utan att se ner på dem – då har du bevisat vem som är föredömet i situationen. Du bör helt enkelt inte lägga någon energi på personer som bevisat att de inte förtjänar att få din uppmärksamhet. Gå vidare, mot sådant som är väsentligt och tar dig mot dina mål.

”Just let go”

I favoritfilmen Fight Club talas det om ”just let go”, och Eckhardt Tolle pratar om surrender. I båda fallen handlar det om acceptans på djupet, att inte göra motstånd mot hur världen är beskaffad. Sluta streta emot, gå vidare. Med ett leende. Ditt liv är så mycket mer värt än bortslösad tid på personer som inte ger dig något.

Sist, en överraskning. Genom ett arkivverktyg på nätet har jag lyckats vaska fram en favoritartikel från saligt insomnade Svenska Nihilistsällskapets blogg. Alexis skrev väldigt bra om förlåtelse, och den här texten är inspirerad av just detta inlägg. Som du hittar här:
https://web.archive.org/web/20090321181838/http://www.anus.com/tribes/snus/archive/2009-01-07/Det_vettigaste_Jesus_någonsin

Läs även:

De fem stadierna av det röda pillret

Det vackra i förgängligheten

Du är ingen bluff, även om det känns som det