Världen består av ledare och följare. Det är ett faktum och något vi behöver acceptera fullt ut, och omfamna. Fördömelse av flockbeteende och flockmentalitet är därför något som inte bara är slöseri med tid, utan även rent destruktivt.

Vad ledartyper glömmer bort

Jag har själv gått runt i många år och muttrat över svagsinta flockmänniskor, fårskock och snöflingor. ”Varför gnäller de på normer när de kan ignorera skiten?” har jag tänkt. I mångt och mycket har min kritik just varit av detta slag, att det är för mycket gnäll när vederbörande kan göra något åt det istället. Men jag har varit blind.

Det stora misstaget i detta har varit att jag själv har väldigt lätt för att strunta i flock, normer med mera. På grund av det har jag tagit gör givet att alla andra också har samma förutsättningar. Jag är personligen en ledartyp, på gott och ont. Vad andra tycker om mig var ett problem i unga år, men numera är det definitivt inget problem. Men alla är inte som jag. Och jag har inte förstått, förrän nu, att många faktiskt är beroende av normer och regler.

Sluta fördöm flockbeteende

Närhelst det bråkas om normer, att normer ska brytas, att alla måste få vara som de är, kommer ofta diskussionen igång om hur dessa personer ska växa upp och liknande. Den diskussionen är fullständigt meningslös. Ingen av sidorna kommer att förstå varandra bättre efter diskussionen, och ingenting kommer att förändras.

Flockbeteendet sitter djupt rotat i människan, precis som hos alla andra flockdjur. Det är något vi inte rår för. En majoritet av världens befolkning kommer att fortsätta vilja följa, och en minoritet att vilja leda. När vi fördömer flockbeteende är det lite som att stå och skrika åt regnet eller vara förbannad på att rovfåglar äter möss. Slöseri med tid. Oförsvarbart ur produktivitetsperspektiv.

Acceptera din roll som ledare

Redan under min militärtjänstgöring tänkte jag på hur viktigt det är med hierarkier, att olika personer har olika roller i en organisation för att organisationen ska fungera. Dessa roller har ingenting att göra med människovärde eller liknande. Som ung och anti-auktoritär såg jag det så, och en hel del av mitt motstånd byggde på misstaget att läsa ihop hierarki och människovärde. Denna insikt har hjälpt mig (och mina chefer) i arbetslivet, då den avund och det baktaleri som annars kan förekomma på en arbetsplats uteblev (från mig).

En ledare är helt enkelt en funktion, en roll. Ledaren behöver ha en rad egenskaper, där styrka och uthållighet bara är några. Utanför arbetslivet är det svårare att hålla isär det förhållande jag beskrev ovan med hierarki och människovärde. ”Diskussionen” om normer kör i diket på precis det sättet, tror jag. Och framförallt för att ledartyper skäller på följartyper för att de inte är ledartyper. Medan följartyperna egentligen väntar på ett godkännande från ansvariga ledare, för att kunna skippa normer och liknande.

Ta ditt ansvar som ledare – och som följare

När jag pratade med en kvinna jag träffade om detta med normer, förklarade hon det som att hon (och många fler kvinnor) behöver männens godkännande. Det är därför vi har detta återkommande med normkritik. Problemet är att vi män samtidigt förbjuds, på olika sätt, att vara just de ledare som krävs. Rodret är obemannat, och kvinnor försöker ta det själva på olika sätt. I många fall behöver de bara se att ledare (ofta män) kan ge dem trygghet, och få höra att de duger som de är. Vad vi behöver tänka på är att vi, i de sammanhang där vi är ledare, behöver acceptera andras behov av ledarskap och inte håna dem för det.

I vissa sammanhang är vi ledartyper istället följare. Vad som är viktigt i dessa sammanhang, är att vi visar förståelse för ledaren och underlättar ledarskapet genom att undvika underminering/myteri/anti-auktoritärt beteende. Vi kan även fungera som en kommunicerande länk mellan andra följare och ledaren. Få de två sidorna att samarbeta, och vi kommer att få en välfungerande organisation.