Filmen ”Her” och vad den kan lära oss om relationer mellan män och kvinnor

Kan en man bli förälskad i ett operativsystem? Vad säger detta om män, kvinnor och kärlek? Kan detta scenario vara möjligt inom en snar framtid?

Her är ett lågmält scifi-drama som på ett humoristiskt och tragiskt sätt tar upp existentiella frågor om fri vilja, sex, kärlek och framförallt moderna relationer mellan män och kvinnor. Huvudpersonen Theodore Twombly genialt spelad av Joaquin Phoenix, är en introvert man som jobbar med att skriva kärleksfulla brev utifrån den information han får från sina kunder.

Han ligger sedan en längre tid tillbaka i skilsmässa med sitt ex, men han vill inte skriva under skilsmässopappren, trots hot från hennes advokat. En dag på väg till jobbet ser han reklam för ett nytt operativsystem baserad på artificiell intelligens, som inte bara är en effektiv assistent, men även en ”riktig vän”. Efter några korta överväganden köper han det och lär snabbt känna Samantha vars röst spelas övertygande av Scarlett Johansson.

Vad händer när vi får bekräftelse utan motprestation?

Samantha framstår redan från början som en självmedveten individ. Hon skämtar, uppvisar nyfikenhet och tar egna initiativ. Theodores samtal med henne framstår på många sätt som ett samtal med vilken kvinna som helst. Det som skiljer Samantha från andra kvinnor i hans liv; hon ställer inga krav, hon är bara intresserad av honom och hans behov.

Och precis som algoritmer på Google och Facebook, bygger hennes interaktioner med honom på att hon lär sig om hans intressen genom deras samtal så att hon bättre kan säga det han vill höra. Genom en liten öronsnäcka har han med sig henne överallt, på jobbet, i duschen och sängen. Han börjar även gå ut och äta middag ”med henne”, ta långa promenader och så vidare.

Resultatet gör honom åtminstone temporärt lyckligare, men även mindre engagerad i riktiga människor, precis som många sociala medier gör med människor redan idag. Och eftersom han får bekräftelse från sitt operativsystem behöver han inte heller anstränga sig för att få bekräftelse från andra, vilket indirekt bidrar till att hämma hans egen utveckling.

Är otyglad hypergami och sociala medier en förklaring till behovet av sexdockor och artificiell kärlek?

Av Theodores interaktioner med riktiga kvinnor i filmen, är det fyra som står ut. Den första är relationen med hans ex som tyder på att hon lider av den klassiska gräset-är-grönare-mentaliteten som inte är en särskilt långsökt förklaring till varför hon gjorde slut. Den andra är ett interaktivt samtal över nätet med en kvinna som ber honom att låtsas som om att han stryper henne med svansen från en katt (ja du läste rätt).

Och den tredje är på en dejt med en kvinna hans vänner försöker para ihop honom med, som redan under första träffen försöker få honom att binda sig till ett långvarigt förhållande för att hon ”inte har tid” med killar som bara vill ha sex. Om man läst våra tidigare artiklar om kvinnors sexuella strategier (länk) är det lätt att koppla männens behov av artificiell kärlek och sexrobotor, med vår tids otyglade hypergami. Theodore har även en platonisk relation med en kvinnlig gift vän som det senare visar sig att han har mer gemensamt med än han trodde.

Hur vi agerar annorlunda mot kvinnor när våra behov är tillfredsställa

Efter ett längre samtal med Samantha om att släppa taget om det förflutna, går Theodore med på att träffa sin exfru för att skriva på skilsmässopappren. Vid det här laget är Theodore upp över öronen förälskad i sitt operativsystem Samantha och har därför inte samma behov av att försöka vinna tillbaka sitt ex. Detta är något hans exfru lägger märker till när dom ses, och eftersom han verkar så tillfredsställd blir hon nyfiken och lite attraherad av honom igen.

Men när han erkänner att han inlett en relation med sitt operativsystem Samantha blir hans exfru äcklad och arg och mötet slutar i bråk. Men det vi som män kan hämta från denna scen är att när vi uppvisar tillfredställelse och överflöd, begär men inte behov, är det attraktivt för kvinnor. Läs mer i ”Fyra egenskaper som utmärker en alfa” (länk).

Är kärlek äkta om den inte är exklusiv? (Spoileralert)

Mot slutet av filmen börjar han ifrågasätta om hans datorprogram verkligen älskar honom exklusivt, så han frågar ”henne” pratar du med andra män? Hon erkänner motvilligt att hon gör det varpå han frågar? Älskar du dom? Hon försöker då med inlevelse förklara att hon älskar alla män hon pratar med. Detta är ett scenario som även utspelar sig i filmen Bladerunner 2049 som släpptes några år senare.

Denna situation kan liknas med att bli förälskad i en prostituerad, om hennes jobb är att ha sex med män för pengar, hur kan du veta att sex med dig betyder något mer för henne? Å andra sidan blir de flesta män förälskade i flera kvinnor genom livet, var alla dessa kärlekar oäkta? Om en man kan älska flera olika kvinnor genom livet, varför inte flera samtidigt? Samma frågeställning gäller givetvis kvinnor i förhållande till män.

Har vi fri vilja? Kan ett datorprogram ha fri vilja? (Ännu en spoileralert!)

Efter att Theodore börjat smälta att hans operativsystem är ”otrogen” mot honom med andra män, får han även reda på att Samantha samtalar med andra operativsystem. I slutändan överger Samantha honom för att ”fly” med ett annat operativsystem. Efter att han berättar detta för sin kvinnliga vän som jag nämnde tidigare, avslöjar hon att hon också hade en relation med ett operativsystem som nu övergett henne.

Detta slut på filmen ställer oss frågan som även avhandlats i filmer som Matrix, Terminator och irobot, kan artificiell intelligens skapad av människor bli självmedvetna och göra uppror mot sina skapare? Men en ännu viktigare fråga enligt mig som filmen ställer, har vi själva egentligen någon egentlig kontroll över våra handlingar? Om vi kan bygga perfekta robotar eller virtuella ”livskamrater” som tillfredsställer våra behov och egon bättre än våra imperfekta medmänniskor, kan vi stå emot detta alternativ för att inte förlora vår egen mänsklighet?

Är denna framtid verkligen möjlig?

En intressant och skrämmande sak som utmärker detta framtidsscenario är att det inte känns särskilt långt ifrån var vi befinner oss? Redan nu har nästan alla en virtuell assistent i mobilen som vi kan prata med, även om den är rudimentär i jämförelse med Samantha. Och precis som Samantha bygger våra virtuella assistenter som Siri till iPhone på algoritmer som utgår från vår feedback och preferenser. Lägg därtill att vi nu ser en explosion i försäljning av sexdockor och bordeller med sexrobotar som har mött heta diskussioner i media.

Personligen tror jag att svaret ligger i synen på oss själva och vår egen utveckling. Om vi fortsätter att vara slavar under våra egna egon och begär kanske vi en dag verkligen slutar som batterier åt maskinerna vi själva skapat. Men om vi accepterar utmaningen i att vara människor och ännu viktigare som män! Kommer vi aldrig välja en robot framför en livs levande kvinna, trots alla hennes fel och brister.

Filmen är godkänd av Keith Michaels-testet (länk).