”Bara jag får ett fast jobb”. ”Bara jag är klar med skolan”. ”Bara jag får råd med ett hus”. Det fanns fler än en anledning till att sitta och vänta på det perfekta ögonblicket, men jag gjorde slag i saken ändå – och hade jag inte gjort det hade jag ångrat mig i dag.

Gillade inte lägenheten

Jag bodde i en liten lägenhet med min dåvarande sambo. Båda var från landet, och till och med en liten småstad var för mycket stad för oss. Känslan av att gå över parkeringen en het sommardag. Ljudet av andra människor i trappuppgången. Ljudet av en lägenhetsdörr som stängs bakom en, det svaga ekot i trapphuset som hörs där bakom. Och ljudet av tutande och knattrande mopeder utanför fönstret i tid och otid. Ja, det var mycket som var förknippat med ljud. Allt var förknippat med vantrivsel.

Anledningar att vänta på det perfekta

Jag tänkte att bara jag jobbar i några år till, blir klar med min utbildning, hon får ett jobb, vi skaffar en bättre bil och vi bestämmer oss för att skaffa barn. Det var en hel del som behövde uppfyllas för att kunna flytta till landet. Och hur skulle det gå med pendlandet? Tänk om jag inte blev kvar på jobbet? Skulle jag klara att sköta ett hus? Tänk om jag ångrade mig? Det var ju det praktiska knegandet med ett hus som fick mig att flytta en gång i tiden. Nä, det var ju bäst att vänta. På det perfekta fulländade ögonblicket.

Det rätta beslutet

Men jag ville flytta här och nu. Det ville hon också. Jag hade svåra problem med ångest på den tiden, och det verkade bli värre av vantrivseln. Ofriheten. Därför gjorde vi slag i saken, och hyrde ett hus i byn jag en gång kom ifrån. Det var lite läskigt, men jag visste så fort beslutet var taget att detta var det rätta. Flytten gick smidigt, och jag trivdes direkt. Trots att vi flyttade in strax före nyår 2006, som bjöd på kyla och snöoväder.

Räknade pengar

Ångrade jag mig? Nej, men jag grubblade och grubblade. Tidigt i januari 2007 gick jag där, mitt i natten. Jag gick på tysta byvägar, tomma på människor så när som på mig. Jag tittade på gatlyktan vid min postlåda, och jag tittade på stjärnhimlen som fanns där ovanför. Jag räknade pengar, så som jag alltid gjorde på den tiden. Jag försökte lösa det faktum att det behövde komma in mer jobb till företaget som var alldeles nystartat, och jag funderade över hur jag skulle lyckas bli fri från min anställning.

Hur gick det sen?

Jag hade ångesten kvar en stund efter flytten, men med de metoder jag hittade på nätet och på grund av lugnet och friden på landsbygden försvann den sakta. Jag blev kvar ett par månader på min anställning, och sedan kunde jag jobba heltid med företaget. Det var inget lyxliv, men det innebar att jag kunde sitta hemma och jobba. Med blicken över trädgården och de idylliska röda husen i den lilla byn. Några år senare hade jag två barn, katter, en fru och så hade jag blivit husägare. Exakt hur allt löste sig har jag ingen aning om, men jag vet att det inte var grubbel och oro över framtiden, sömnlös i en säng, som var lösningen. Det var att ta ett steg ut i det oplanerade – att gå till handling – som blev det första steget framåt.
Läs mer om ångest här

En man är vad han gör, inte vad han säger att han ska göra

I slutändan är min insikt från allt detta att en man blir vad han gör. En man som handlar och tar sakerna i sina egna händer, han kommer någonstans. Jag hade mycket väl kunnat sitta kvar där i lägenheten och vänta på att allt skulle vara i fas, att det perfekta ögonblicket skulle inträffa. Jag hade kunnat dö medan jag väntade. Det perfekta ögonblicket kanske aldrig hade inträffat.

Livet styr dig – inte tvärtom

Det finns inga perfekta ögonblick. Vi har våra ögonblick av lycka, men de kommer sällan för att vi har planerat dem. Livet är lite som en otämjd häst på det viset. Vad vi kan göra är att jobba med oss själva, göra oss redo på en skumpig färd. Den kommer inte alltid att vara lycklig, den där färden. Den kommer att ta oss till mycket elände. De av oss som faktiskt gör något, och som är rustade för det oväntade – det är de som kommer att vinna i slutändan.

Nya värderingar

I dag äger jag inget hus längre. Jag skiljde mig från frun (hon som var sambo i början av texten), och en av de där katterna är borta. Men barnen utvecklas till självständiga, starka (och envisa) individer. Mitt liv är gott, och trots att jag snart flyttar till lägenhet igen har jag inte den där vantrivseln som förde mig från lägenheten 2006. Jag är en annan man i dag. Jag har andra värderingar. Mina handlingar och mitt outtröttliga arbete med mig själv har gjort mig sådan.