Kultur och nöje

Filmrecension: Highwaymen

Världen är ur led när det kommer som en positiv överraskning att vita medelålders/äldre män inte framställs i negativ dager i en Hollywood-film. Samtidigt förstärker det styrkan i denna film, som är mycket bra oavsett den positiva överraskningen.

Costner & Harrelson – The Highwaymen

Highwaymen handlar om oskadliggörandet av den berömda mördarduon Bonnie & Clyde, som gäckade den amerikanska polisen under några år. Vi får följa Kevin Costner och Woody Harrelson, som spelar huvudrollerna. De är två före detta Texas Rangers (en tillfälligt nedlagd avdelning av hårdföra poliser).

En stor del av behållningen ligger i relationen mellan dessa två åldrande män, som känner varandra sedan tidigare. De skämtar om varandra, sitt åldrande och sina egenheter som personer. Det sker med värdighet på ett befriande sätt, som på sätt och vis får mig att känna hur jag också vill bli äldre och jävlas med mina vänner om deras ålder.

Bonnie & Clyde får ingen kärlek

I den här filmen framställs Bonnie & Clyde inte som något annat än kallblodiga mördare. Ingen romantisering. Vi får knappt lära känna dem som personer. I slutet, när de skjuts ihjäl av våra vänner Costner & Harrelson porträtteras paret som demoner med kraftigt vidgade pupiller. Eller om det ska visa att de var drogpåverkade.

Det var ju ett stort problem i USA på den tiden, att befolkningen såg mördarduon som frihetshjältar. Vad Costners karaktär tycker om detta framgår väldigt tydligt, då han ger en Clyde-sympatiserande mackägare ett rejält kok stryk och en uppläxning.

Därför är filmen så bra

Ingenstans i The Highwaymen förekommer propaganda om mjuka genuscertifierade män som är sårbara och tycker synd om sig själva. Här finns bara gammaldags hårda män, som för den sakens skull inte går till överdrift med odödlighetsideal. Ni som gillar Clint Eastwoods karaktärer i framförallt hans gamla westernfilmer, kommer att uppskatta rollprestationerna här.

För mig är det här manliga förebilder som jag kan använda i livets olika prövningar, genom att helt enkelt se rollpersonerna i samma situationer. ”Hur hade Kevin Costners Karaktär i Highwaymen agerat i denna situation?”. Faktum är att jag ofta tänker så när prövningarna kommer. Jag använder både verkliga och fiktiva karaktärer, och försöker se dem välja sätt att bemöta problemet på.

Filmskapandet som sådant är klassiskt

Verkligt bra filmer har alltid den där svårbeskrivliga ”filmkänslan”. Det ligger i helheten som skapas av story, klippning, filmfoto och arbete med karaktärer/skådespeleri. När det är välgjort känns det bara helt rätt, och det gör det här. Se den.

Den här filmen finns på Netflix, och den kvalar definitivt in på Keith Michaels-testet.

Tidigare artikel

Vem och vad är värt att uthärda smärta och frustration för?

Nästa artikel

Urartad manlighet löses med krut och knytnävar

Författaren

Dan Forslund

Dan Forslund

Dan Forslund är en författare och coach inom produktivitet. Utöver produktion av böcker håller han workshops i produktivitet. Till vardags jobbar han som SEO-expert och copywriter, och driver ett företag inom filmproduktion. Dan jobbade tidigare som journalist.

Läs Dans texter om produktivitet och personlig utveckling på hans blogg: danforslund.se

Inga kommentarer

Kommentera