Vad lägger du din energi på, och hur bidrar din investering i tid till konstruktiv utveckling? Detta är en fråga som du behöver ställa dig i alla sammanhang. Framförallt om du lägger mycket tid på att träta med meningsmotståndare.

Det blir ibland extra olidligt att leva i ett större samhälle, med allt vad det innebär. Just nu slår jag någon sorts rekord i att inte känna mig delaktig i vad Jack Donovan kallar för The Empire Of Nothing. Drömmar om fjällvandring varvas med vaga ogenomtänkta funderingar på att bara ta en ryggsäck och gå, rakt ut i vildmarken och se vad som händer härnäst.

Tribalienism – botemedlet

Jag har hittat på ett eget ord, tribalienism, som är en kombination av tribal och alienerad. Som du förstår handlar det om att ta avstånd genom att forma en stam. Jag tror ärligt talat att småskalighet är det enda som kan ge bestående lycka och mening i våra liv. De storskaliga projekt som pågår där ute består alltid av kompromisser, och du blir alltid ihopklumpad med människor du inte valt själv.

I en liten grupp med familjer som valt varandra, i en liten by eller liknande, blir det något annat. Människor har levt så för inte så länge sedan. På 1930-talet, när min morfar kom till den lilla byn jag härstammar ifrån, då var det så. Han brukade berätta entusiastiskt om byteshandel med hönsägg i den lokala lanthandeln, och om egensinnade cykelreparatörer med mera. Det låter förstås romantiskt med forna tiders samhällen, men alldeles säkert gick de igenom många vedermödor som inte är vanliga idag.

Vi bidrar själva till det vi är emot

Vi bidrar ofta till det vi är missnöjda med. Exempelvis gör tjafs med feminister så att de får förnyad kraft att utöva sin ideologi. Ungefär som katolska kyrkan levde upp under häxprocesser och berättelser om Djävulen. Det blir vatten på deras kvarn, och så fortsätter tjafset. Själv försöker jag i största möjliga mån vända ryggen helt åt det som inte gynnar mig. Ibland kan en politisk diskussion eller liknande vara givande, men ytterst sällan upplever jag att så är fallet.

I dag försöker jag vara tyst om diskussionen inte innehåller något som kan leda till konstruktiva resultat för mig eller en närstående viktig person. Det är inte värt det. Jag vill inte vara den som håller hjulen spinnande för en system som jag numera önskar vara minimalt involverad i.

Vildmarken inuti

Vi ”tribal aliens” är främlingar som lever i en värld vi inte längre är en del av. Den är gynnsam att flyta ovanpå, och för våra familjer kan en spelad delaktighet vara av godo i väntan på den stora vandringen mot frigörelse. Ingen vinner på uppror och revolution. Lågmält iakttagande i väntan på de rätta ögonblicken är troligen det bästa. Vi lever inte i vildmarken, men vi kan bära den inuti.

Kanske är tingens ordning de mest gynnsamma

Frågan är om livet skulle bli bättre om världen slogs sönder i små stammar. Dessa skulle oundvikligen hamna i krig med varandra, slås ihop och bilda allt större enheter. Tills vi en dag fick större kungariken som dominerade de mindre stammarna. Ungefär som historien har sett ut.

I dagsläget tror jag att det är lättare att leva vid sidan av samhället, om man inte muckar med det och dess institutioner. Kanske är det enklare att leva i frid som en liten tribal enhet när det finns en stor global enhet som mest är uppslukad av sig själv. Så länge inte den globala enheten krackelerar, och dess medlemmar sprids som huvudlösa höns över världen.

Vad tänker du som läser om detta?

Läs även:

Det moderna samhället gör dig svag

Död åt konsumtionssamhället

Vad kan vi lära oss av unabombaren?

Skapa ett gäng

Jack Donovan och de fyra manliga dygderna

Fight Club – ett manligt manifest

Att leva rättrådigt i en nihilistisk värld